Jag borde läsa igenom alla texter jag skrivit om Kättbo. Det var ju ett tag sen jag var där nu. Men det känns ändå som jag har lätt att få tillgång till de minnena nu. När jag har varit där. Om jag hade skrivit självbiografiskt. Men jag skriver även något annat som jag inte riktigt vet vad det är än. Eller det var väl en idé jag hade för länge sen? Att något hände i Brunnsvik som gjorde att jag hamnade i ett annat landskap. Ett undermedvetet landskap. Och jag har till och med börjat skriva på synopsisen för den. Men det är väl lättare om jag utgår från det jag vet och det jag vet är att jag inte vet så mycket om de landskap jag besöker…

På bilden kan vi i alla fall se en sjö som är kättbosjön. En massa vildvuxet grönska är i förgrunden. Vildvuxet på ett sätt som att det vill dölja sjön för en. Den är någon slags björk av något slag. Sly förmodligen. Och på andra sidan syns den mörkgröna tallskogen. Syns på ett sätt som att den inte hade någon ände och därför var oändlig. Därav känslan av oändlighet…

Men det är ju i en annan text. I ett annat sammanhang. I en annan berättelse. En berättelse om när allt blir lite för mycket. Alltså för mycket på ett sätt att man börjar bli trött. Och utmattad. För det var just det jag blev i Brunnsvik. Skrivandet blev lite för mycket. Och jag drömde om grönskande lummiga landskap…