Men man gör inte det för man vet att man kommer fastna. Eller man kan fastna. Kanske kan man prova bada ändå? Plötsligt dyker en annan bild ur minnet upp. En bild där jag försöker bada i en tjärn men där det är så mycket bråte att jag knappt kommer i…

I den här finns det en massa björkar. Och en massa gräs. Det är så grönt att det är som det inte finns något annat. Man känna att man, får en kort sekund, bara kan stå där och vila ögonen på allt det här gröna. Bara inte alla dessa träd försvinner och gräset blir oändligt. Som i den där drömmen. Jag vill helst slippa ta en sån där lång promenad igen. Men det är något som säger mig att det inte är över. Det är mitt undermedvetna vi pratar om. Det är det jag upplevt vi pratar om. Och det är platser som jag varit på som vi pratar om…

Sådana platser kan man inte bara lämna hur som helst utan att drömma om dem. Men då måste jag börja skriva om Brunnsvik igen. Skriva som så många gånger förut om och om igen…

Förresten så badade jag inte. Så klart att jag inte göra det. Vem skulle göra det när det är så svårt att ta sig förbi det höga gräset…

Nu blev det lite fel bild. Det som var förra skulle egentligen bli nästa. Men, men. Nu beskriver jag den här istället…

Ja då har vi då en bild. Med en bild så lyckas man fånga tiden som var då. Och med en bild lyckas man också fånga platsen man var på då. Långt där borta i bakgrunden över vägen kan man se ett litet ruckel som jag inte tror någon bor i. Några såna hus tror jag finns lite här och var i Kättbo. Och det är lätt att skriva att det övergivet och öde. Men jag tror inte det beskriver bilden så mycket. Mer att det blivit lämnat…

I alla fall; jag vill skriva lite mer om förra bilden som egentligen skulle ha blivit nästa. På bilden kan man alltså se en halvö och där är jag nästan säker på att någon bor. Men för det mesta är det bara en härlig sommarbild. Solen lyser, gräset är grönt. Till och med björkarna är gröna och man får lust att bada…

Bara vatten. Byn är full av vatten. Men också några träd. Som hänger långt ut över sjön…

Det var ju det jag sa. Att jag såg en stor sjö. Långt där bortom gräsmarkerna. När jag befann mig så långt ner i det undermedvetna…

Nästa bild kommer bli lite av en utmaning. Men nog ska jag kunna beskriva den här också? På bilden ser man att något gömmer sig i grönskan. Är det ett hus eller något annat? Förmodligen är det ett hus fast egentligen vet jag ju inte. Jag har ju aldrig varit där. Jag kan ju bara föreställa mig hur det är att bo där. Att det förmodligen är som när vi bodde där när vi bodde där i Kättbo. Men jag kan inte föreställa mig hur det är att bo där. Jag kan bara inte det. Istället får jag bara titta på det. Det som verkar så privat och avskilt från resten av samhället. Frågan är om det är det. Det kan jag ju bara gissa mig till…

Känslan av att ta så många kort att det börjar bli lite för mycket. Men okej då; jag tog väl ett kort på skogen då. Och en grej man kan säga om den där vägen är att den är så lång att den är så lång att den nästan sträcker sig över hela bilden. I alla fall i förra fotot. Men i det här fotot finns nästan bara skog. Grönskande lummig skog. Man kan inte tro att någon försökt rymma i den där skogen. Men var det inte under den där perioden som borgarna satt vid makten och det var en massa nedskärningar? Det var under en sån period då det var härligare att gå i en grönskande lummig skog än i en fyrkantig trång skola. Men jag var så långt bort från allt vad mänskligt samhälle hette. Det får jag ta i en annan historia…