Så grönskande, lummig, skog har jag inte sett någon annan stans. Så grönskande, lummig, skog finns inte någon annan stans. Inte någonstans. Det som förut var en skogsväg var nu en grönskande, lummig, skog och jag hade aldrig sett något liknande förut. Men något liknande hade jag säkert sett förut utan att tänka på det. Det kallas det omedvetna undermedvetna. Det man inte tänker på. Det kan vara saker som liknar saker som man har sett förut. Och jag har sett många skogar men inte som Kättbos. Den är unik på sitt sätt och det är bra. Bra på ett sätt jag inte förstår. Men jag kan liksom livsenergin strömma genom de här växterna som är så grönskande, lummiga. Och jag kan känna att jag också kan var så där grönskande lummig. Så pass grönskande lummig att jag skulle kunna dö här. Eller jag menar inte dö men upplösas. Bli ett med skogen. Först då kanske jag kan få frid. Men frid från vad? Det var väl inget egentligen jag flydde ifrån? Däremot blev det väldigt mycket bilder. Den senaste tiden. På saker jag inte tyckte om…

Jag tänkte skriva en annan text egentligen. Om den här skogen. Men vad ska jag skriva om nu då? Kanske om den grova barken som finns på tallarna? För jag menar det är väl det den är ändå? Jag menar barken…

Grov skog. Är det så man kallar grovt urglesad skog? Sådan skog som är så glest bevuxen att den nästan verkar har blivit ett kalhygge. Rå bark. Tallbark. Är så grov att du förmodligen skulle få skavsår om du gned dig själv mot det. Men varför skulle du göra det? Det enda du gör där är att betrakta. Men ändå kan du inte ta ögonen från den grova skogen. Om det fanns någonting, bara någonting, som sa att det bodde andra människor där. Men det är så långt från människor man kan komma. Och den grova skogen kan lätt ta död på en om man inte är försiktig…

Nu tar vi och skriver om något annat. En grej jag tänker på är att det är en väldigt stor bild. Det är alltså en bild som rymmer väldigt mycket. Det första man tänker på är den röda bilen som står på gården där. Men även det lilla fönstret jag hade suttit i för ett litet tag sen. Men den där bilen kommer jag inte ihåg något av. Det kommer jag i å för sig inte med någon annan bil heller. Förutom den blå Volvon. Men den fanns tydligen inte kvar där. Jag har så många frågor om det här huset. Hur hittade de det? Jag får fråga Micke när jag kommer tillbaka dit. Det bruna huset. Kanske jag har drömt om det någon gång också? Kanske skrivit att jag drömt om det? Nej det har jag inte. Inte än. Men jag tänker mig då att jag kommer ut från skogen bakom mig. Och att jag bara får en liten glimt av den innan jag försvinner till nästa ställe. I alla fall. Jag gillar den här bilden väldigt mycket. Den får mig att känna att jag är hemma igen. I Kättbo om jag hade bott där. Men nu gör jag ju inte det men vi kan väl låtsas att jag gör det? Eller så går jag in i skogen. Det känns som jag flyr från känslor. Det är så mycket mer och det bara fortsätter och fortsätter. Med saker jag ser fram emot. Men nu måste jag in i skogen till bäcken. En liten sväng…

Också getterna. På nästa bild har alltså getterna bott. Alltså när det inte var ett förråd och förvarade en massa skräp. Men nu kan man se bildäck, någon matta, var är det där till vänster? Säkert någon matta också…

Utrymmena användes väldigt mycket till förvaring. Det fanns väldigt mycket plast när jag var där. Saker som inte fastnar så lätt i det undermedvetna men vad har det med saken att göra egentligen? Jag var ju bara där för att ta kort. Så då fick saker vara som de var. Precis som de var. Så då var det här ju perfekt. Jag bävade väl mest för att saker skulle va perfekt. Alltså rent och snyggt. Men kanske att man hade kunnat ta lite ur de där förråden ändå…

Nej. Det är en tanke från Bonäs. Det ska vara som det va. Också får man fixa med det sen. Minnena alltså. Så jag vill alltså ha en bild från den tiden. Jag jobbar väldigt mycket med bilder. Men om jag ska jobba med det undermedvetna så är det enda sättet jobba vidare. Också det här med arketyper. Är väldigt viktigt…