Det rymmer så mycket i en bild. Så många drömmar, förhoppningar…

Eller var det den typ av dröm vi pratade om? En förhoppning eller en man drömmer på natten? En man drömmer på natten är det tydligen. Så många drömmar från så många ställen. Från vartenda ställe jag flyttat till. Men Kättbo ligger för långt bort och för länge sen. Ändå känner jag när jag ser det här vattnet att jag vill komma dit igen. Jag vill komma dit och känna något. Sorg? För så många som gått bort i min närhet. En sorg som skulle kunna fylla en hel sjö med tårar. Senast var det min mormor. Efter det min morfar. Men att han uppenbarade sig i min dröm betyder egentligen ingenting mer än att det är just det som hände och att han dog. Liksom min lärare Örjan och min farmor Eva. En sjö av tårar. Snart kommer vintern och julen. Snart kan jag kura in mig i en filt och varma drycker. Tända ljus och pepparkakor. Något väldigt juligt av mig, jag vet, men det är så jag är. Och sen har vi det faktum att jag bodde i en skola som jag en gång flyttade ifrån. Men sen blev det väldigt mycket Mora och Mora var en del av mig. Folkhögskola, arbetsförmedling, körskola. Högstadieskola och dess gråa trånga korridorer…