Det var något om en tävling. Och att om man inte vann den här tävlingen så skulle man dö. Om och om igen. På mer eller mindre vulgära sätt. Kommer jag ihåg något sätt som jag dog på? Jag tror att ett sätt var en trafikolycka. Så det var flera personer inblandade. Men det var som det var någon större stad. Kanske ett shoppingcenter. Så man kunde gå till någon park om man ville det. Var den parken samma park som finns i Nyköping? Jag är osäker. Men nu när jag tänker på det så här efteråt så har jag svårt att tänka mig någon annan park som jag drömt om. Och där försökte jag undvika att dö? Förmodligen. Men shoppingcentret vet jag inte riktigt var det kom ifrån. Kanske Stockholm? Men den där parken då; fanns den också i Stockholm? Kanske. Det finns ju några parker i Stockholm och de få gånger jag varit där så har jag besökt den. Var det när mamma, jag och lillebror skulle till Skansen? Det var det nog. Och då dyker en massa andra minnen upp i så fall. Men den där parken är som vanligt en ytlig del av drömmen som man inte vet vad man har till. Man kanske helst vill vara i shoppingcentret…

Men om jag hade drömt om shoppingcentret; vad hade funnits i det? Ett antal butiker som alla är olika. Jag tänker på en gång jag var till Norrköping också och var i butiker där. Jag tänker mig att det är såna butiker jag skulle drömma om det var någon butik som jag skulle drömma om. Och det skulle vara ungefär som i drömmen eftersom det är såna butiker som i drömmen. Butiker som mataffärer har mat men jag vet inte vad det är för mat. För det är otydligt i drömmen. Och sedan har vi inredningsbutiker och möbelbutiker och klädbutiker. Alla möjliga butiker och alla butiker är till för att inreda ett rum. Ett rum som är trångt men det har ändå det viktigaste. Som ett badrum och ett sovrum. Och där finns en säng, ett skrivbord och på skrivbordet en tv. Medan man kan se statyn på det som ska föreställa en mor och en dotter som får vingar och börjar flyga så får jag lov att flytta undan de färggranna gardinerna. Också plötsligt är jag tillbaka i Brunnsvik igen…

Om jag hade drömt om Brunnsvik igen så hade det nog varit väldigt öde och övergivet. En sådan känsla som att bli lämnad skulle nog va överväldigande där. Speciellt med tanke på att det skulle vara alldeles tomt och jag skulle nästan inte känna någon där. Inte någon i Brunnsvik i alla fall. Vad jag skulle göra. Är vad jag skulle vara. Jag skulle vara alldeles övergiven. Men det skulle väl inte vara därför som jag är där? Nej det skulle ju var för att göra nånting. Leta efter nånting. Kanske en klasskamrat? Alla är ju borta. Men jag var ju kär. Var det inte det jag var? Var inte mina känslor äkta? Eller det var som man inte skulle tänka på det just då. Också gick livet. Och jag var tillsammans med henne ibland. Men vi hade aldrig sex. Vi tittade ibland på konst. Och gick på promenad ihop. Gjorde vi inte det? Det gjorde vi nog. Även fast jag inte kom ihåg det så bra. Också var det som var relation försvann i dimman. Liksom allt annat…

Det som hade hamnat i dimman försvann i dimman. Det visste ju jag. Som hade förlorat det viktigaste jag hade i dimman. Min farmor. Och nu också min möjlighet att komma tillbaka till Brunnsvik. Eller jag tog ett litet uppehåll. Studerade på distans. Medan jag låg i min säng i lägenheten i Mora. Jag låg i sängen för jag visste inte vad jag skulle göra. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig att det skulle vara. Att komma tillbaka till Mora. Utan mina kamrater. Men också utan någon möjlighet att komma i kontakt med mina kamrater. Kanske om jag gick in på Facebook ibland att jag ibland skulle se vad de gjorde. Men jag skulle ju missa en massa saker som de gjorde på skolan. Det visste ju jag. Som hade gjort en massa saker på skolan som nu i princip var bortglömt. Jag försökte tänka. Komma på. Vad det var jag ville göra. Men det var lite osäkert. Det var så trångt. Det fanns inte plats med så många tankar. Jag behövde komma ut för att tänka…

Tiden efter Brunnsvik var annorlunda. Den präglades av mycket skuldkänslor. Min lärare hade varit så arg på mig. Och jag visste inte om jag förtjänade det eller om det var något annat han var arg på. I alla fall var det min farmor jag tänkte på. Hur hon såg ut i sin sista tid i livet. Alldeles kal på huvudet. Också skulle hon gå bort så där. Försvinna som en dimma. Denna dimma som fanns överallt och ingenstans. Var fuktigt kall. Det måste ha varit livsfarligt att befinna sig där. Men så kom jag tänka på snöstormen och kom på att det måste ha varit farligare att va i den. Om någon av dessa landskap var verklig. Alltså. Men det visste ju jag att de var precis så verkliga som jag gjorde dem. Och för mig var de sjukt verkliga…