Om jag skulle skriva något mer om Brunnsvik så skulle jag nog skriva om Örjan Svedberg. Eftersom han var ett så stor del av vårat liv. Vi klasskamrater. Men jag kan inte fatta att han är död. För mig är det som han lever än. Fast att jag inte hört hans röst på länge. Hans skånska röst. Också är det som han ska ringa snart igen och berätta hur bra jag skriver. Han vill att jag skriver mer. I alla fall; sorgen är existentiell. Den skär igenom i de djupaste nivåerna. Det är en del av vem man är. Jag upprepar det ständigt för mig själv. Alla döda kommer aldrig tillbaka. I alla fall inte i fysisk form. Men kanske som en dimma. Som är som spöken som flyger över gräsklädda landskap. Medan daggen lägger sig i gräset lägger sig dimman över alltihopa och blir ett moln som svävar upp, upp. Så att de äntligen kan bli fri i himlen; ett med regnet och en del av marken vi går på. Kanske blir de ett träd eller grässtrå i sitt nästa liv. Ett grässtrå i det oändliga gräslandskapet som egentligen är det odödliga landskap som kallas dödens landskap. Där en blixt är ett uppvaknande i det nya livet som odödlig och där det rinner luft i ön. Och när du läser boken upptäcker du att orden uppenbarar sig medan du läser och att allt som står i boken kommer till verklighet. När en svart dimma börjar täcka landskapet undrar du när du ska vakna. Du vaknar inte men däremot hamnar du i den svarta dimman. Som är så tjock att du inte kan andas. Du slutar andas. Och hamnar i ett helt annat landskap. Ett landskap som är full av vildvuxen skog. Och någonstans där finner du en annan skog som är en speciell skog för den finns väldigt nära något speciellt. Något speciellt som är en sjö och du inser att du har rymt hemifrån…