Jag kan alltid skriva om Kättbos skogar. Det finns alltid mer att skriva om Kättbos skogar. Därför att jag var där så ofta. Och hade så speciella ställen att vara på. Ställen som jag kallade olika saker. Som den glesa skogen eller den tätbevuxna skogen. Var inte vår katt Elvin ute i den skogen också? Jag kom ihåg att han blev vansinnig när jag följde med honom. Eftersom jag inkräktade på hans revir. Vilket jag gjorde också. Så det var inte konstigt att han blev arg. Men vi hade inte alltid haft katt där. Ibland var skogen tom där. Och det är väl den här tomheten jag vill skriva om. Den här tomheten i bakhuvet. Som infinner sig ibland. När man mår som dåligast. Eller när man inte tänker på någonting. Vilket händer oftare än man anar…