Det här ser jag lite fram emot att skriva om. Jag kan börja med att skriva om Cormac McCarthys dystopiska bild av ett framtida USA i Vägen där klimatet fullständigt löpt amok. Sedan kan jag försöka skriva mina egna försök att beskriva dystopiska landskap. Vilket inte går lika bra men ändå går på något sätt. Dessa landskap är lite märkligare eftersom de byter skepnad så ofta. Byter stil. Byter landskap för landskap. I ena stunden kan du vara i det ena landskapet för att i det andra vara i det andra landskapet. Och avståndet kan sträcka sig flera mil. Vi pratar alltså om kontraster som är så stora att det är ungefär som att sätta in en öken i en djungel. Eller ett gräsklätt landskap som blir till ett skogslandskap som blir till ett tätbevuxet skogslandskap. För att i slutänden bli till ett fjäll. Men jag undrar om inte det mesta handlar om Kättbo trotts allt. Fäboden, den övergivna fäboden, ruttnar sönder och försvinner i drömmen. Och blir bara ännu en del av skogen. Skogen som är så förintande och så obarmhärtig. Men samtidigt är den bara det. Skog…