Det var kallt. Jag hade svårt att hålla värmen. Det var någon slags halvö där promenadstråket gick. Vattnet var becksvart. Såg ut som avgrunden självt. Jag hade aldrig gått här tidigare. Och ändå kunde jag inte sluta titta på just det här vattnet. Som att det skulle vara något intressant med det. Det var som jag befann mig i trans. Det svarta fick mig i trans. Jag bara stod och tittade på det. Som att det var något speciellt med det. Men var det något speciellt med det? Var det något jag inte märkte av i så fall. Jag bara gick där som jag inte hade något att göra. Men jag hade så mycket att göra. Så mycket att lära mig av den här utbildningen. Att jag inte visste var jag skulle börja. Men våra lärare visste var vi skulle börja. Och det var väl det som var det viktiga…

Jag menade; jag kunde nog inte komma särskilt långt utan deras hjälp. Till exempel visste jag inte hur man packade en väska inför en tur. Inte heller visste jag hur man tände en eld utan att tända hela skogen. Man behövde gräva undan mossan och komma åt mullen under där det inte fanns några rötter som fungerade som tändstubiner. Det räckte alltså inte med att gräva lite grann för om man ville ha en lite en eld krävdes att ett stort område med mossa grävdes undan och vändes upp och ner så att man kunde lägga tillbaka den när man eldat klart. Men inte heller det kunde man göra på en gång utan man måste släcka elden med vatten och eventuellt låta det ligga så där en längre stund uppgrävt. I alla fall hade jag kommit in en liten bit i utbildningen i alla fall och jag kände att jag var ganska trött just nu. Jag ville bara att den här bussen skulle komma någon gång så att jag kunde åka hem. Men samtidigt var jag ute på promenad. Så på något vis måste jag ju ha energi kvar för att orka med det. Kanske var det för att jag gick så många promenader med min pappa. Eller så ville jag bara komma ut och få frisk luft. Dessutom tyckte jag om att utforska Älvdalen. Denna by som har så mycket natur att man inte riktigt vet var man ska ta vägen. Också kändes det också som någon förföljde mig. Jag visste inte om jag skulle bli rädd eller om jag bara skulle strunta i det. Det var ju ganska många som gick här så det var säkert bara någon som tog en promenad här. Men ändå kändes det som den här personen bara kom närmare och närmare. Jag visste inte vem det var. Jag kunde bara gissa och jag gissade på att det var den personen som jag hade träffat för ett tag sen. En person som jag inte visste så mycket om. Jag hade ju bara sett honom ett par gånger. Och alla dessa gånger hade varit korta ögonblick som hade varit över på en sekund. Så också denna gång. Jag visste inte riktigt vad han gjorde för något. Förän det var för sent. Och han hade knuffat till mig. Så han knuffade till mig så att jag skulle ramla i vattnet. Och jag ramlade i vattnet. Men jag var osäker var jag hamnade sen efteråt…

I någon säng någonstans. Jag visste precis var det var. Det var lägenheten i Mora. Men jag var inte säker på att jag ville vara här. Jag hade precis flyttat från Brunnsvik. Så min mamma hade hjälpt mig att städa ur det värsta ur min egen lägenhet. Men ändå kändes det inte som jag kunde må bra i den här lägenheten som var mammas. Jag bodde i ett hörn i vardagsrummet. Och vi hade vattensköldpaddor som höll mig vaken hela nätterna. Bara det att skaffa akvarium till dem hade varit ett jättekrångligt projekt. Men det kändes som mamma ville ha det så tillsammans med min lillebror för hon ville att han skulle ha något att göra. För att han skulle ha något intresse. Men vad synd då att hon inte visste vad mina intressen var. Även fast jag hade gått en hel skrivarutbildning så verkade hon inte vara medveten att jag hade gjort det. Hon verkade leva i sin egen lilla värld. Men så gjorde ju också jag. Jag var ju så extrem att jag hade för mig att jag hade upplevt något i Brunnsvik som hade varit som ett minne…

Var tänkte jag att jag var nu någonstans då i detta minne? Det var lite svårare att tänka bakom trånga väggar. Det var som jag var tillbaka i högstadiet fast ändå inte. Jag visste att högstadiet hade varit jättesvårt för mig men också då hade varit en annan tid då jag bott i Kättbo. Så egentligen hade jag kunnat drömma något om Kättbo men de här drömmarna lydde inte som en lydig hund precis. Utan kom mer oväntat. Som en chock. Så jag fick göra mig förberedd på i princip vad som helst. Jag hade inte tänkt mig att jag skulle drömma om just den festen. Den festen jag hade suttit på och inte visste vad jag skulle göra på. Men så var det som dessa minnen från Kättbo kom tillbaka. Dessa minnen som var som drömmar som jag tänkte så ofta på att de för mig blev som verkliga. Och så var det. På en fest i Brunnsvik. Men i en säng i en lägenhet i Mora var allt bara tråkigt. Men jag kunde inte precis säga något. Jag fick ju ändå en fristad här. Av min mamma. Jag kunde ju inte förstå då hur bortskämd jag var. Jag kunde ju liksom få ha min egen lägenhet att ta hand om. Med allt vad det innebar. Jag hade bara en erfarenhet av att bo hemifrån och det var att bo på internat. Och det var inte ens ett rum jag ägde själv. Men rummet i Älvdalen hade jag trivts rätt bra i. Man hade mer koll på sina grejer. I ett rum som var så rymligt att man i princip kunde ha alla sina grejer i det. Och det var inte som att bo hemifrån nej. Men jag hade ändå en tendens att göra sådana saker som att baka eget bröd och utforska köket på andra sätt som hade med matlagning att göra. Ville jag komma till det rummet behövde jag komma tillbaka till det rummet. Men då behövde jag också vara medveten om att jag hade gjort ett officiellt avslut av den platsen när jag hade tagit studenten. Eftersom studenten hade varit jobbig för mig så tänkte jag att allt som hade med utbildningen var jobbigt att tänka på. Kanske för att jag inte hade lyckats komma in i gemenskapen i min klass. Men framförallt så hade jag tyckt att jag trivts i det rummet som jag hade bott i då. När jag hade gått sista året. När vi gick sista året. Så var det som vi skulle göra allt som var jobbigast med utbildningen. Men jag kunde inte fatta hur jag klara av den där överlevnadsveckan. Jag kunde fatta det. Jag hade bara gjort det. Och jag hade blivit hungrig, visst, men det värsta hade nog varit illamåendet. Att det kändes som jag skulle kräkas efter en dag utan mat. Och vi hade byggt skydd gjort av granris som var så pass tjockt att det skulle skydda oss om det började regna. Och vi låg där och vi värmde oss med varma stenar som hade legat nära elden. Men inte nära förstås eftersom de lätt kunde bränna hål på allt som var tyg. Och jag hade mina fötter i min ryggsäck som fungerade som sovsäck då vi inte fick ha sovsäck med oss. Vi fick inte ha med oss mycket i över huvud taget mer än någon kniv och någon flaska och kläderna på våran kropp. Men jag hade också lite, lite ull från våra får i Bonäs. Våra får som vi hade tagit över när mamma hade skilt sig och vi hade flyttat till Rödmyren. Men ute i skogen fanns ingen av den trygghet man hade i ett hus. Jag var inte ens säker att vi hade så många tändstickor med oss. Men några måste vi haft ändå eftersom vi hade kunnat göra upp en eld. Och vi hade byggt ett skydd även för elden så att den inte kunde blåsa ut. Grejen med överlevnadsveckan var ju att överleva på det man hittade i naturen. Och jag tyckte mig inte hitta någonting. Jag gjorde ett försök att laga till islandslav. Men då jag kände smaken av kaustiksoda så spottade jag ut det på en gång. Och jag var ännu hungrigare än jag var förut. Hade det varit lättare om jag bara låg stilla som de andra. Men jag kunde inte komma undan den här känslan att jag var illamående hela tiden. Jag bara gick omkring och försökte att inte kräkas. Men det gick över under ungefär första dygnet. Sen var det mer som att jag klara mig på det jag hade och behövde inte äta om jag absolut inte måste. För människokroppen skulle klara sig flera månader utan mat. Enligt teorin i alla fall. Men vi hade sett en film som hade handlat om några överlevare av en flygplanskrasch som hade skett mitt i en glaciär som inte hade någon typ av bebyggelse. Men de hade fått lov att äta av sina egna för att överleva och det var ett så extremt fall att det inte fanns någon som ville uppleva. Det räckte om jag fångade någon råtta som sprang runt där i skogsmarken tyckte jag. Eller den där fisken som någon lyckats fiska upp fast som knappast räckte att mätta alla oss. Även fast jag inte brydde mig så mycket eftersom jag mer ville koncentrera mig på att konversera så lite energi som möjligt. Vilket var lättare sagt än gjort eftersom vi rörde oss i princip hela tiden. Man rörde sig för att skydda sig själv. Eller för att hålla värmen. Men det kunde man också göra vid elden. Så när det var dag så behövde man inte värma sig vid elden men man behövde fortfarande hålla sig varm. Så när vi närmade oss slutet av överlevnadsveckan så skulle vi förberedda oss på att promenera långt. Faktiskt hela vägen hem som skulle bli en promenad på flera kilometer. Och jag visste inte hur jag skulle klara det på tom mage men jag hade ändå gjort någon slags dricka på lingon och vatten i min termos. Dumt nog hade jag inte tagit med mig någon vattenflaska. Hur tänkte jag egentligen när jag inte tog med mig en vattenflaska till överlevnadsveckan? Vad tänkte jag liksom att jag skulle dricka ur? Mina bara händer? Det var kanske det jag gjorde ibland i alla fall. Men jag måste ha använt den där termosen också någon gång eftersom jag hade gjort lingondricka i den. Men det där vattnet kunde jag komma ihåg. Inte för att jag intensivt tänkte på det precis men man kunde bara komma ihåg den där iskalla känslan av vatten. En känsla som jag märkligt nog kände när jag insåg att jag fortfarande låg i min säng i lägenheten i Mora och att jag desperat försökte hålla mitt huvud ovanför vattenytan. Jag försökte desperat hålla mig till verkligheten men overkligheten kom ikapp mig. I ett overkligt hav som egentligen var min säng som jag desperat försökte ta mig ur…

Och jag undrade var jag var nu. Jag var någonstans utanför mitt internat i Brunnsvik. Jag låg på asfalten som var lite blöt. Och varför jag inte kunde gå in kunde jag inte förstå. Jag kunde ju bli förkyld. Vilket jag inte tänkte på när jag låg där på asfalten. Jag tänkte förmodligen på något annat. Som att det var lite kallt där jag låg på asfalten. Men jag gick in ändå. Jag gick och la mig. I mitt rum i mitt internat i Brunnsvik. Jag trodde jag skulle få sova som vanligt. Men inget var vanligt i Brunnsvik längre. Speciellt med tanke på att ingen var där längre. Och Brunnsvik var alldeles mörkt. Något var annorlunda. Något hade gått sönder. Jag behövde komma ut igen för att se vad det var. Som var annorlunda. Men inte heller utomhus kunde jag upptäcka vad som var annorlunda. Jag behövde gå en lång stund, bland de röda byggnaderna, för att upptäcka någonting. Att något inte längre var som det skulle va. Och det jag trodde var vanligt var egentligen väldigt ovanligt. Brunnsvik fanns inte längre. Det var bara en dröm. Och jag kände hur mörkret uppfyllde mig igen. Uppfyllde mig och fick mig att falla. Ännu längre ner i den bottenlösa avgrunden. Som var mitt mörker. Men det var också ett mörker som andra hade upplevt. Ett föreställt mörker. Var lättare att hantera. Och när mörkret hade gått över. Kunde jag orientera mig själv i den tätbevuxna skogen…

Jag gick igenom den tätbevuxna skogen för att komma lite längre bort än jag var förut. Jag var medveten om att jag för en liten stund sen varit i en säng i en lägenhet i Mora men det var som jag inte ville tänka på det just nu. Eller jag visste inte riktigt vad jag ville tänka på men i alla fall var det rätt härligt att befinna sig i den här skogen som var tätväxt för att den inte hade tagits omhand om på länge. Och därför blev så där naturlig som den bara kunde bli om den hade fått vara ifred för en längre tid. Kunde jag tänka mig att kalla det urskog? Kanske inte riktigt sådan skog men ändå väldigt gammal. Det var min morfar som hade lyckats med det. Och det var ungefär som att besöka en väldigt gammal skog som hade växt vilt och tätt och därför självdött. Så egentligen var det ju en död skog. Så frågan var hur bra det var…

Men nu var det ju en skog och en skog var ju en skog alldeles oavsett om den var självdöd. Jag var här fast ändå i sängen i lägenheten i Mora. Det var som en brytpunkt. En vändplats. Jag hade på ett sätt gjort slut med Brunnsvik, på ett sätt inte. Mina tankar hade inte plats på den skolan. De behövde ett mycket större ställe att vara på. Som Fulufjället. Det är ett tillräckligt stort ställe att ha sina stora tankar på. Som ett ställe som man kan vila sina tankar på. Som om de var något man kunde vila som något djur eller liknande. Jag kunde fortfarande komma ihåg hur det gick senast jag hade försökt rasta mina tankar i en plats som Fulufjället. En snöstorm hade släppts lös alldeles oavsett jag ville det eller inte. Och jag hade svårt att överleva där i snön. Jag var osäker om jag hade lämnat den där snön i över huvud taget. Jag hade inte lämnat den där snön i över huvud taget när jag upptäckte att jag var tillbaka i snön som hade varit mitt hinder i vägen. Snön som nu var runt omkring mig var långt ifrån det snölösa stället jag hade varit på innan. Det var så kallt att jag höll på att frysa ihjäl. Men det kändes inte som jag var färdig med överlevnadsveckan. Det kändes inte som jag hade kommit hem än från den veckan. Vilket var lite jobbigt eftersom det då skulle innebära att jag hade gått flera år utan mat. Så länge kunde jag nog inte överleva utan mat. Men jag behövde komma hem från överlevnadsveckan. Men frågan var om allt var så vanligt efter en sådan vecka. Allt var som vanligt och jag var tillbaka i Älvdalen. Jag var hemma igen…