Och hållplatsen finns kvar? Jag sa att hållplatser finns det i drömmen. Men kanske att jag ska beskriva det som mer på bilden att det är otydligt var den är någonstans? Bara att man ska av någonstans och att detta någonstans är så långt bort att man inte vet om man någonsin kommer kunna komma hem igen. Busshållplatsen ligger inte så långt bort. Då kanske jag snarare tänker på busshållplatsen i närheten av Fulufjället. Men då hade jag också ett liv i den lilla byn som heter Mörkret där jag åt, sov och bajsade på ett och samma ställe. Det blir svårt att ta med hållplatser om man inte tar med alla hållplatser som är viktiga. Alltså hållplatser som är viktiga för mig är Kättbo, Älvdalen och Stjärnhov. Kanske Bonäs lite grann men jag är hela tiden rädd att gå bort i den tätbevuxna skogen som finns där. Gå bort mig och aldrig hitta tillbaks igen. Gå bort mig i minnen. Gå bort mig i morfars skog. Gå bort mig i traditioner och kulturer som är så specifika för just Dalarna. En identitet som i princip blev övermäktig för mina morföräldrar. För det ju också så att bakom den fina fasaden gömmer sig en tätbevuxen skog. En skog med en massa minnen i sig. I min finns det en massa högstadiekorridorer i sig som går så långt bak i tiden som det nånsin går att minnas. Eller så överdriver jag en massa, som allt annat, att det skulle vara värt att skriva drömmar och vad de betyder. En överdrift utan dess like!