För det är en överdrift att skriva om drömmar. Jag har förnekat detta faktum hur länge som helst. I princip i sju år faktiskt. Man skulle kunna säga att det var i Skattungbyn jag tappade det fullständigt. Men platserna lever fortfarande kvar i mig. Jag vet fortfarande var jag ska åka någonstans för att uppleva mina minnen. Få en bild av det jag skriver om. Så simpelt att skriva om drömmar. Om det bara är gräs eller skog. Bara en fäbod men sen så har vi det där avståndet. Det extrema avståndet. Det är bara att gå en Naturguidesutbildning i tre år för att inse hur extremt mycket planerande det krävs för att göra en sån vandring. Och allt som jag gjorde i Naturguidesutbildningen. Krävde extremt mycket planering. Hela tiden. Allt jag gjorde i Naturguidesutbildningen. Försvann på studenten. Dök upp sen som drömmar i Brunnsvik. Där har vi förklaringen. Till varför jag drömde i Brunnsvik. Jag vandrade så sinnessjukt mycket i Älvdalen…