För det är en överdrift att skriva om drömmar. Jag har förnekat detta faktum hur länge som helst. I princip i sju år faktiskt. Man skulle kunna säga att det var i Skattungbyn jag tappade det fullständigt. Men platserna lever fortfarande kvar i mig. Jag vet fortfarande var jag ska åka någonstans för att uppleva mina minnen. Få en bild av det jag skriver om. Så simpelt att skriva om drömmar. Om det bara är gräs eller skog. Bara en fäbod men sen så har vi det där avståndet. Det extrema avståndet. Det är bara att gå en Naturguidesutbildning i tre år för att inse hur extremt mycket planerande det krävs för att göra en sån vandring. Och allt som jag gjorde i Naturguidesutbildningen. Krävde extremt mycket planering. Hela tiden. Allt jag gjorde i Naturguidesutbildningen. Försvann på studenten. Dök upp sen som drömmar i Brunnsvik. Där har vi förklaringen. Till varför jag drömde i Brunnsvik. Jag vandrade så sinnessjukt mycket i Älvdalen…

Och hållplatsen finns kvar? Jag sa att hållplatser finns det i drömmen. Men kanske att jag ska beskriva det som mer på bilden att det är otydligt var den är någonstans? Bara att man ska av någonstans och att detta någonstans är så långt bort att man inte vet om man någonsin kommer kunna komma hem igen. Busshållplatsen ligger inte så långt bort. Då kanske jag snarare tänker på busshållplatsen i närheten av Fulufjället. Men då hade jag också ett liv i den lilla byn som heter Mörkret där jag åt, sov och bajsade på ett och samma ställe. Det blir svårt att ta med hållplatser om man inte tar med alla hållplatser som är viktiga. Alltså hållplatser som är viktiga för mig är Kättbo, Älvdalen och Stjärnhov. Kanske Bonäs lite grann men jag är hela tiden rädd att gå bort i den tätbevuxna skogen som finns där. Gå bort mig och aldrig hitta tillbaks igen. Gå bort mig i minnen. Gå bort mig i morfars skog. Gå bort mig i traditioner och kulturer som är så specifika för just Dalarna. En identitet som i princip blev övermäktig för mina morföräldrar. För det ju också så att bakom den fina fasaden gömmer sig en tätbevuxen skog. En skog med en massa minnen i sig. I min finns det en massa högstadiekorridorer i sig som går så långt bak i tiden som det nånsin går att minnas. Eller så överdriver jag en massa, som allt annat, att det skulle vara värt att skriva drömmar och vad de betyder. En överdrift utan dess like!

Larm, överfall, Stockholm

På Kungsholmen har en kommunal institution utlöst ett överfallslarm. På plats är flera polispatruller för att kontrollera orsaken till att larmet lösts ut. En uppdatering klockan 12:35. Av misstag hade överfallslarmet aktiverats. Platsen lämnar polispatrullerna.

Källa: Polisen.se

Rån, försök, Stockholm

Utsatt har en butik i Rinkeby blivit för ett rånförsök. Med ett pistolliknande föremål har en av rånarna hotat. Personer ett antal, varav en med pistolliknande föremål, har försökt råna en butik i Rinkeby. Butiken har de lämnat springandes. I området är polis och pratar med vittnen samt söker efter gärningspersonerna. Fysiskt skadad ska ingen person vara. Inledd är en förundersökning om försök till grovt rån samt grovt vapenbrott.

Källa: Polisen.se

Jag funderar på hur det kommer gå med den här odlingen egentligen. Jag hoppas ju att det går bra men har börjat odla gröngödsel och mjölmajs redan nu. Inomhus går det mycket bättre att odla saker som är lite mer krävande. Men i mitt hem är det inte bara odlingarna som är intressanta. Jag har inte bara haft gröna fingrar. I mina bokhyllor har jag böcker från Brunnsvikstiden. Från Kerstin Ahlbergs pappa. Lever hon än? I alla fall lever minnet av henne. Liksom minnet av Kättbo fortfarande lever. Och skogen som är så djup att det inte finns någon ände på den. Det var några veckor sen jag var där men minnet lever fortfarande kvar. Det är tydligt och jag behöver inte komma dit på ett tag. För ett tag. Jag fick lov att ta ett kort på vägen. Vägen som går till Venjan. Och som också går till Tiberget. Det gick mycket fort. Men minnet är tydligt. Det är det som är det viktiga. Det är i alla fall det jag intalar mig. Konstant. Hela tiden. Att jag kan skriva något om någonting som egentligen är en fäbod som befinner sig så avlägset att det i princip skulle va omöjligt att gå dit. Och ändå gjorde vi det en gång. Vi som i mig, Yvonne och Micke. Gick en helt obegriplig lång sträcka samtidigt som vi hade djur med oss. En helt obegriplig sträcka att gå med får, getter och en häst. Men det finns inga djur i mina drömmar. Inga människor heller. Faktum är att jag är osäker på om det finns mycket i över huvud taget av detaljer och identiter. Något väldigt viktigt saknas som får drömmen att gå vidare. Eller bara att det finns något där som kan ge mig en riktning till var jag är. Ett slags landskapets identitet…