Jag tänkte skriva lite om Mora busstation. Kanske var det den jag drömde om förut också? I alla fall så är det som en knytpunkt för en massa andra platser. Det kan inte drömmarna veta hur det ska se ut där. Även om de försöker ibland att beskriva hur det ser ut där. Men det är bara jag som kan veta hur det ser ut där. Och varför jag gör det är för att jag tog bussen där så många gånger under min skoltid. Oavsett om det var till Kättbo eller Älvdalen. Att ta sig till Älvdalen var ju rätt intressant eftersom jag ibland fick lov att göra två byten för att komma dit. Men oftast var det till Kättbo. Och det kändes nästan overkligt att vara där för någon månad sen. Men jag var alltså dit och drömmarna försöker beskriva det också. Hur det var att bo där alltså. Och en massa andra saker som hade med Kättbo att göra. Som att vara ute i skogen. För jag var ute i skogen. Så många gånger. När jag gick högstadiet. För att jag ville komma ut lite efter allt plugg på skolan. Eller det var i alla fall så jag sa. Men så visste jag ju inte riktigt var jag skulle ta vägen också på högstadiet. Bland alla människor. Det var som vi var programmerade att göra som de sade. Och vi gjorde vad de sade. Så pass till den grad att det inte blev jobbigt. För lärarna. För vi visste vad fanatism kunde leda till. Det fick vi se en film om. Die Welle hette den. Något annat som var jobbigt med högstadiet var dess kantighet och dess fyrkantiga sätt att se på verkligheten. För det kunde väl inte vara så som verkligheten kunde te sig? Bortanför de färglösa väggarna gömde sig en grönskande värld som jag hade varit i och besökt. En värld som skulle kunna kallas väldigt avlägsen eftersom det skulle ta väldigt lång tid att gå dit. Men ändå hade jag gjort det en gång. Hur tänker man när man ger sig ut på en sån promenad? Har man inget bättre för sig? Som att liksom inte bara gå. Bara sitta och göra ingenting? Är inte det något man kan göra? Eller alltså bara i verkligheten förstås men i drömmen kan du besöka alla dessa platser som du besökt en gång. De som jag kallar väldigt avlägsna. Men som också är en del av drömmen som kallas limbo…