Har jag glömt en bild? Det verkar ju faktiskt så. Eller kanske inte. Det verkar inte som jag har så mycket mer att skriva om. Men det handlar ju förstås enbart om bilderna. Eftersom minnena alltid kommer va där. I alla fall ska jag enligt beräkningarna va vid anslagstavlan nu. Och anslagstavlan är ju känd för att vara en viktig informationsplats för de som bor i byn. Man sätter upp lappar och hoppas att någon ska läsa den. Ibland kanske det står någon hemsida där också. Som man kan gå in på. Men jag var där för att ta bilder och bilder hade jag tagit på postlådorna, busshållplatsen och vägen också. Och under gårdagen hade vi varit till Tiberget. Det hade gått så fort och varit så turbulent. Men visst är det sådana saker som jag skulle kunna drömma om? Jag vet inte vad jag skulle sätta upp på anslagstavlan men jag tror inte att det skulle vara något intressant för byn. Jag kanske skulle sätta upp en bild från spelet Final Fantasy 9 eftersom jag hade sett någon annan spela det i Kättbo. Och jag skulle kalla det för konst för jag har inte problem att kalla något för konst eftersom jag hade sett på en massa konst i Brunnsvik. Men nu var det inte i Brunnsvik jag var utan i Kättbo. Och i Kättbo höll vi inte på med en massa konst. Vi höll på att arbeta. Men frågan är vad som är värst; att hålla på med konst eller arbeta? Och var kommer drömmar in där? I de djupaste delar av Kättbos skogar kanske. Eller var det kanske så att det var konsten som satte min fantasi ur spel så att jag trodde att det som var dröm var verklighet? För det är ju så jag har skrivit i alla fall. Man brukar säga att man ska vakna upp för att man är så inne sina drömmar. Men jag vet inte vad drömmar är för något. Jag är så djupt inne i dem att jag verkligen skulle behöva vakna upp. Jag skulle kunna tänka mig att de skulle kunna handla om högstadiets korridorer. Jag skulle kunna tänka mig att det skulle kunna handla om hur det var att gå i högstadiet. Om alla människor man såg. Och som aldrig kom åter. För så är det ju alltid. Att folk försvinner. I alla fall; jag har inte så mycket mer att skriva om Kättbo. Man skulle kunna säga att det är ett avslut. På det som jag kallat reportage. Det som vi kallar verkligheten, Nyköping, är det jag ska skriva om. Eller det som jag ska göra, det är odlingen. Och jag ska läsa färdigt Det och Vägen. Och jag ska gå ner till gemenskaphetslokalen och prata om någon intressant nyhet jag läst på polisens hemsida. Kanske att jag inte orkar skriva något mer, då kanske jag spelar Little Nightmares 2 och skräms över dess groteska monsterlika varelser som finns där. Men jag slutar väl aldrig helt existera. Jag bara är mer eller mindre borta. Precis som jag var i Kättbo. När jag rymde hemifrån. Var jag verkligen borta. Men jag ville verkligen inte tillbaka till högstadiet. De metallgråa skåpen var den värsta mardrömmen och jag har fortfarande mardrömmar om trängseln och knuffandes. Kanske en del påhittat kanske en del verkligt. Men det var verkligen, verkligen jobbigt att, vad jag kallar det, genomlida tre år i högstadiet…