Det var som ett spel. Med lådor. Jag drömde om i natt. Som jag drog ut. Var det något speciellt med dessa lådor? Nej jag tror faktiskt inte det. Men det var nog inte sådana där byrålådor som man kan dra ut i byråer utan det var nog mer som sådana där lådor som kommer med posten. Och som mer skulle kallas post. Eller var det mer som sådana där bananlådor? Nej jag tror faktiskt inte det. Det var nog mer som post och med den här posten skulle jag göra något speciellt. Något som jag inte kan komma ihåg nu. Men det var som jag, i drömmen, i sista minuten skulle åka med ett flygplan. Kanske att det var så att drömmen mestadels handlade om vad som fanns i de här paketen. I så fall var det något som var dolt för mig för jag hade inte öppnat de här paketen. Än i alla fall. Och om jag nu ändå skulle öppna de här paketen; vad tänkte jag mig att jag skulle hitta där? Kanske något väldigt gammalt eller något väldigt nytt. Något väldigt nytt skulle jag nog inte hitta eftersom de flesta saker jag förvarade hade blivit väldigt gammalt. Så pass gammalt att det nästan hade blivit bortglömt. Men jag kunde inte glömma bort något som hade påverkat mig starkt. Ett minne hade den effekten på mig att den skulle leva kvar i mig i hela sju år. Men det här minnet med just henne var dimmigt och otydligt. Den där vi tittar på konst var väl inte den enda? Jag hoppas att vår relation förstördes på grund av något så dumt som för många fester. Som jag var på men som jag knappast var som mest på om dagarna. Eller om jag skulle göra en liknelse så fanns det de som festade hela nätterna igenom. Så gjorde inte jag…

Men jag var så klart sugen att festa jag också. Och ibland provade jag att festa jag också. Då var jag med grabbarna i någon bastu någonstans. Och vi pratade om tjejer som vi var kära i. Kanske att det blev en del rent erotiska utsvävningar. Till den grad vi vågade i alla fall. Och jag kan komma ihåg att vi hoppade i snön. Vilka galna grejer man kunde hitta på när man hade druckit lite. Och jag visste att det fanns betydligt galnare grejer som de hade hittat på. Även fast jag själv inte hade varit på dem så hade jag hört om dem. Det vanligaste är väl att smälla smällare i fyllan som om det vore nyår. Det kommer jag ihåg att jag gjorde en gång med några grabbar i Älvdalen. Fast då av en helt annan anledning. Man borde tycka att man växt upp lite när man går trean i gymnasiet. Men det gjorde inte vi. Vi skulle både göra kolmila, tjärdal och överleva ute i naturen under en vecka under samma år. Så det krävdes en del av en. Att man pluggade upp sina betyg. Innan studenten. Men studenten sen kom då. Så var det som allt det där var över. Då var det som allt det där inte hade hänt. Då var det som allt det där hade blivit en dröm…

Men det var en dröm som jag visste var verklighet. Eftersom jag visste att jag hade varit på den där platsen som vi hade blivit skjutsade till. Som skulle bli vårt hem i en vecka genom att vi tog ris och packade det tätt så att det inte skulle kunna regna in. Och gjorde vindskydd till elden eftersom det skulle bli vår värmekälla under nätterna. Jag kunde komma ihåg att jag hade ull med mig som skulle hjälpa mig att hålla värmen tillsammans med ryggsäcken. Jag hade alltså benen i ryggsäcken kort och gott. Men hungern fick det att kännas som jag var illamående. För ett tag trodde jag att det var något fel på min mage tills det hade gått över. Då hade jag vant mig vid hungern och jag kunde gå så en lång stund kände jag. Säkert flera månader. Precis som i den där filmen där de kraschat på Antarktis och överlever där enbart genom att äta kött från sina döda kamrater. Men så vulgärt ville ingen av oss att det skulle bli. Dessutom var det kontrollerat. Det var alltid kontrollerat…

En annan grej som var kontrollerad var jag. Jag var alltid kontrollerad. Jag hade inte insett det då men jag var mer kontrollerad än jag någonsin kunnat inse någon gång någonsin. Genom en diagnos som sätter en stämpel på en redan från barndomen och som man knappt kommer ihåg. Den går de på. Alltså dessa diagnosgivare. Men i alla fall var det väl inte det jag skulle skriva om utan studenten. Som aldrig skulle komma tillbaka för mig. Där var ett vägval där jag å ena sidan bodde i Älvdalen, å andra sidan bodde i en lägenhet hos mamma. Å ena sidan hade jag en gemenskap som jag precis lärt känna, å andra en arbetslöshet som jag inte kunde välja. Det var inget kul att bli arbetslös. Men jag hade inget val. Så när jag kom in i arbetslöshet så gjorde jag allt för att komma in i arbetsmarknaden. Försöka ta körkort och sommarjobb. Och sedan hade jag en utbildning i Brunnsvik att se fram emot. Det var allt jag hade att se fram emot. Tills den också skulle flytta. Det fanns inte en plats jag kunde vara på utan att jag kände att jag fick lov att flytta på mig igen…