Vi hade ju även getter. Fast då pratar jag om det vi hade i Kättbo. Och då har jag en tendens att byta tankesätt till ett mer korthugget. Vi hade getter. Och vi hade får. Vi hade också en häst. Och höns. Några kaniner. En tupp som hette Kurt. Jag brukade följa efter för att se vart den tog vägen någonstans när den var frisläppt. Men den brukade alltid hålla sig i närheten av hönorna så den var inte så rolig. Roligare var då katten Elvin. Som jag brukade gosa med i höhalmen. Jag försökte ta reda på var den tog vägen någonstans när den var ute på sina långa jaktäventyr. För att göra det behövde jag gå igenom en liten del av skogen och gå till bäcken som fanns där. Men när jag kom till katten så sa den stopp. Den väste. Jag tänker mig att det är lite som allt annat i livet. Att det är vissa saker man måste sätta stopp för i livet som stalkning eller förföljning. Något jag lider av men jag kan inte sluta på henne. Det är som hon hemsöker mina drömmar. Men det kanske är så att jag aldrig får träffa henne igen och att jag måste vänja mig vid det. Det kanske också är så att om jag fortsätter så kanske någon sätter polisvakt på mig så att jag slutar stalka. I mina drömmar är det som att jag är i en stad och att jag i den här staden har en hel massa mil kvar att gå. Men jag har också den här gräsåkern och alla andra landskap som lever kvar inom mig. Hon möter jag först i snöstormen i sin mörka kappa och en annan jag möter är också mig själv. Men kanske att jag kan möta den där katten också. Drömmarna är ju oftast hyffsat formbara. De kan bändas och vridas. Precis som en smidesak. Som glöder och är så där farligt varm. Jag har fortfarande saker att skriva om Skattungbyn. Men det behöver inte överta hela mitt liv. Vara alla mina tankar. Jag bara fortsätter banka och arbeta med drömmarna som en seg deg. Den måste jäsa riktigt ordentligt. Den måste vara tydlig där den är som en bild i ens huvud. Som rullar upp framför en som en film…