Det är många olika minnen jag har på den här vägen. Så många gånger som jag gått på den här vägen. I början med min mammas mans son som bara bodde i Kättbo en kort period. Men han flyttade eftersom han inte stod ut med ensamheten i byn. Då var det bara jag kvar. Men var jag ensam? Det var förstås ganska långt till närmsta granne. Men jag klarade mig ganska bra ändå. Vad som var ett ganska stort bekymmer var den stora vägen som blockerade vägen för att komma till någon slags granne och som stundtals kunde vara livsfarlig. Jag kunde komma ihåg någon gång då jag skulle över vägen tillsammans med vad jag antar var min mammas mans son, alltså Jimmy, då jag nästan blev påkörd och fick det reda på genom att han skrek att jag måste flytta på mig. Men det känns som det finns så mycket mer att skriva om den här vägen. Som till exempel vilka personer som skulle kunna tänkas ha gått där. Jag vet i alla fall en pensionär som bodde i det gula huset på bilden men som förmodligen inte lever idag. Vi hjälpte henne med något som påminde om vedklyvning. De andra husen var nog inte fyllt så bebodda. De stod där och stirrade på en med sina mörka fönsterkarmar…