Det är svårt att veta varför det kan bli så här men ibland händer verkligen allting på en och samma gång…: I början av december förra året bad Danmarks statsminister Mette Fredriksen 22 grönländska adopterade om ursäkt vilka transporterades till Danmark på 1950-talet utan sina föräldrar för att omhändertas av och växa upp med och […]

Om pågående adoptionsutredningar — Tobias Hübinette

Och i Skattungbyn odlade vi också en massa andra grönsaker som skulle bli våran mat. Och jag tänkte inte på det då men den här erfarenheten skulle leva kvar i mig som ett minne. I alla fall har det varit en lång dag idag. Om jag skulle skriva kort om den så skulle jag skriva om att det har varit en olaglig manifestation i Nyköping idag. Och även har det var poliser här som verkar ha letat efter droger eller något liknande. Eftersom de hade en hund och eftersom man brukade ha med sig hund när man letar efter narkotika. Är det någon som tagit narkotika i närheten? Jag var ju ner en liten stund i gemensamhetslokalen. Jag har ju mer makt när jag nämner att polisen är här. Folk blir mer uppmärksamma då eftersom polisen brukar vara på platser där folk ofta är uppmärksamma. Men oftast är det väldigt simpla känslor inblandade i det. Det finns inga djupa känslor i ett brott som pågår eller som har pågått. Jag hade fortfarande behövt komma till Bild och data. Det är tydligt att journalistiken är opolitiskt. Men även personer på boendet hade jag behövt träffa. Hur ska jag ha koll på alla dessa personer? Och hur ska jag hantera Hella? Jag antar att jag ska fortsätta skriva om Skattungbyn så att jag har som ett andra skydd på mig. Som skulle kunna vara köket. I Ollars…

Jag stod i matsalen i Ollars. Jag tittade ut på utsikten. Än en gång hade ingen kommit till skrivargruppen. Jag brukade alltid lägga så mycket energi på de här även fast jag inte insåg att det nog först och främst var journalistiken folk var intresserad av. Inte skrivandet i sig. Inte poesin eller det självliterära. Det kunde vara trögt för någon att vilja ta till sig. Det sjöng ju knappast i någons mun även om låttetxter. Men jag hade ju aldrig fått mina låttexter sjungna. Så den jag skriver för är först och främst mig själv. Och det gör jag både i tystnad. Och mycket folk…

Vi hade ju även getter. Fast då pratar jag om det vi hade i Kättbo. Och då har jag en tendens att byta tankesätt till ett mer korthugget. Vi hade getter. Och vi hade får. Vi hade också en häst. Och höns. Några kaniner. En tupp som hette Kurt. Jag brukade följa efter för att se vart den tog vägen någonstans när den var frisläppt. Men den brukade alltid hålla sig i närheten av hönorna så den var inte så rolig. Roligare var då katten Elvin. Som jag brukade gosa med i höhalmen. Jag försökte ta reda på var den tog vägen någonstans när den var ute på sina långa jaktäventyr. För att göra det behövde jag gå igenom en liten del av skogen och gå till bäcken som fanns där. Men när jag kom till katten så sa den stopp. Den väste. Jag tänker mig att det är lite som allt annat i livet. Att det är vissa saker man måste sätta stopp för i livet som stalkning eller förföljning. Något jag lider av men jag kan inte sluta på henne. Det är som hon hemsöker mina drömmar. Men det kanske är så att jag aldrig får träffa henne igen och att jag måste vänja mig vid det. Det kanske också är så att om jag fortsätter så kanske någon sätter polisvakt på mig så att jag slutar stalka. I mina drömmar är det som att jag är i en stad och att jag i den här staden har en hel massa mil kvar att gå. Men jag har också den här gräsåkern och alla andra landskap som lever kvar inom mig. Hon möter jag först i snöstormen i sin mörka kappa och en annan jag möter är också mig själv. Men kanske att jag kan möta den där katten också. Drömmarna är ju oftast hyffsat formbara. De kan bändas och vridas. Precis som en smidesak. Som glöder och är så där farligt varm. Jag har fortfarande saker att skriva om Skattungbyn. Men det behöver inte överta hela mitt liv. Vara alla mina tankar. Jag bara fortsätter banka och arbeta med drömmarna som en seg deg. Den måste jäsa riktigt ordentligt. Den måste vara tydlig där den är som en bild i ens huvud. Som rullar upp framför en som en film…

Ett försök till dagbok. Mina tankar är kvar i Skattungbyn. Kvar som i att jag tänker ibland på de platser som jag varit på där. Vilka platser det är beror helt på vad man gör. Men det finns så många saker att göra i Skattungbyn att jag är osäker på om jag kan nämna alla. Men jag kan börja med Ollars. Kurshuset som vi hade morgonsamlingarna. Precis som i Brunnsvik men jag hade lämnat den skolan nu. Jag hade inte längre någon möjlighet att ta kontakt med de elever som hade varit mina klasskamrater i Brunnsvik. Men vad jag kom ihåg var en kort period i lägenheten i Mora. Där jag ibland försökte hänga med i det som hände i Brunnsvik. Ibland försökte söka jobb, ta körkort och vara med i de många insatser som Arbetsförmedlingen just då. Att jag var i Skattungbyn innebar att jag hade bytt landskap från vad jag var van vid. Jag tyckte att det på många sätt var ett kargt landskap och jag funderade många gånger hur de lyckades odla något där i över huvud taget. Men sen så tänkte jag på Älvdalen och tänkte att livet nog var rätt annorlunda från då. För vem skulle våga sätta spaden i marken? Om man inte vet vad man ska sätta för frön? Men varför skulle man inte veta det? I alla fall så kanske det inte alls Skattungbyn jag tänker på utan Mora och lägenheten i Mora. Och eftersom jag har en tendens att sväva iväg i tankarna så har jag kanske har lätt att hamna på en annan plats. Jag har sparat ner nästan varenda plats jag varit på i Brunnsvik. Så det är bara att välja en plats när jag vill ha en plats att börja på. Eller tänker jag kanske att jag börjar i lägenheten i Mora? Jag tänker mig att drömmarna mycket handlar om skogen i Kättbo och att jag försöker ta mig till huset utan att lyckas. Kanske en del av drömmen är i Brunnsvik också men då måste jag veta var jag ska någonstans. Och jag är osäker på om någon bryr sig om vad som hände i Brunnsvik. Hur krasst det än låter. Men det finns inte så mycket att skriva om en lägenhet i Mora heller. Om man inte rör sig utanför. Kanske till en plats som man känner igen väldigt bra. Vad skulle det va? Den tätbevuxna skogen är ju alltid kvar. Men vad jag funderar mest på är nog vad tusan som finns i änden av den ändlösa ängen. Om det är som jag tror det är så kommer de här gräsmarkerna från Stjärnhov och är det så att de kommer från Stjärnhov så kommer plötsligt möjligheterna att skriva om andra naturmiljöer att öka. Från gräsmarker till träskmarker. Till skogar och den där eken som hänger ut över en sjö…