Om jag vill skriva om Bonäs så ska jag skriva om Bonäs. Jag vet precis allt om det ställe vi bodde på i Bonäs. Alla ställen man kunde va på. Alla ställen som vi var på. Det kändes stundtals som det var lite trångt. Som att det inte fanns så många ställen att vara på i Bonäs. Men det finns så, så, många ställen att vara på i Bonäs. Det gäller bara att ge sig ut och leta efter dessa ställen…

Vilket ställe ska jag börja skriva om då? Om jag vill skriva om Bonäs så tänker jag mig att jag vill skriva om rummet som jag sov i övervåningen på det hus vi hade då. Men vad ska jag skriva om då? Jag tänker att det är något annat jag vill skriva om…

Något om de vägar som finns i Bonäs. I Bonäs finns det sandvägar. Jag har haft drömmar där dessa vägar hade varit oändliga. Det hade varit svindlande läskigt. Och det kändes som jag inte hade kontroll på någonting. Samtidigt som det kommer en väg så kommer en annan och bildar en labyrint. Alla dessa vägar bildar en labyrint med sina tallskogar emellan sig. Och där har jag mina minnen. Minnen förvarade i en tätbevuxen skog. För det finns en så tätbevuxen skog i Bonäs. En skog som morfar hade glömt bort. Var en skog som var perfekt att ha minnen i. Och jag gick i den tätbevuxna skogen. Först efter att jag tagit mig igenom labyrinten av vägar. Den som hade känts så omöjlig att ta sig igenom blev nu helt plötsligt väldigt lätt att ta sig igenom. Men det var inte vägar jag vill befinna mig i. Det var den tätbevuxna skogen. Och den tätbevuxna skogen tog mig till ett minne som jag trodde jag hade glömt bort…

Tänker jag mig att jag vill skriva om den speciella naturen som finns i Bonäs. För då tänker jag mig att det kommer bli lite mer att skriva om. Fast egentligen när jag tänker på natur så tänker jag på den naturguidesutbildning jag gick i Älvdalen. Och då kommer jag inte få slut på saker att skriva om. Om Älvdalen var en karta så skulle jag befinna mig i mitten. Om Älvdalen vore en stad så vore det en öde stad. En öde stad som jag drömde om en gång. Men jag måste låta bli att skriva om den öde staden. Egentligen fanns det ingen öde stad i över huvud taget. Utan bara Älvdalen. Kanske jag var omedveten om det. Kanske jag bara inte visste det. Men i vilket fall som helst tänkte jag inte på det. Den där gången jag låg i en soffa i Brunnsvik…

Alla nätter jag tillbringat på en massa andra ställen efter det. Alla år. Så lång tid. Som det gått. Jag flyttade till Mora till Skattungbyn till Bonäs till Nyköping. En natt i Bonäs är så många andra nätter på så många andra ställen. Det finns inte bara Bonäs som jag tänker på. Utan också Nyköping till exempel. Men om vi ska börja i Bonäs så kan vi börja på en väg i Bonäs. Den vägen är gjord av sand och leder till en massa andra vägar i Bonäs. Dessa vägar bildar ett rutnät med skog emellan vägarna. Konsten är att orientera sig på vägarna så att man hamnar rätt. För om man inte hamnar rätt så hamnar man vilse och då är det inte säkert att man någonsin hamnar rätt. Men där finns också den tätbevuxna skogen som leder en till ens minnen. För att hitta den tätbevuxna skogen behöver man hamna vilse. Och för att hamna vilse behöver man hamna utanför vägen. Man behöver komma bortanför rutnätet och mer i de vildvuxna delarna av skogen. I de vildvuxna delarna av skogen börjar verkligheten rubbas. Det är som att något rubbas som inte kunnat rubbas förut. En bild. Eller ett ögonblick. Som plötsligt rivs sönder. Och blir till en annan. I det här fallet ett vardagsrum i Brunnsvik…