Jobbet var; att vika kartonger och diska plåtar. Det spelade ingen roll egentligen hur lång tid det tog bara man gjorde det. Men den mesta tiden spenderades med att diska plåtar. Då gällde det att snabbt bli klar med diskningen eftersom det kom en stadig ström med plåtar som behövde diskas. En ström som kom från de som stod och la upp degen på rullband så att den antingen skulle knådas ut eller fyllas på med ingredienser. Jag stod i ångorna av disken. Det var tre intensiva timmar. Efteråt brukade jag ofta vila eller liknande. Men det var också under den tidsperiod som jag bodde hos min mamma…

Ibland önskade att jag inte hade flyttat från Bonäs. Att jag liksom bodde kvar där i det där rummet på övervåningen. Men jag bodde ju inte kvar där så jag kunde inte veta hur det var att bo i Bonäs. Inte längre i alla fall. Om jag hade vetat det så hade jag ju skrivit om det. Men nu hade jag inte skrivit om det så då kunde jag bara skriva om det som hände för stunden. Och det var ju att jag bodde hos mamma. Och att jag ibland gick till en praktikplats som förhoppningsvis skulle bli mitt jobb senare. Nu blev det ju inte det men likväl var ju minnena från platsen kvar i mig. Som en sticka som inte gick att ta ut. Minnen av vita kartonger och vita rum. Om det bara fanns något sätt att bryta sig igenom den vita väggen. Så skulle jag göra det…

Jag stod och vek kartonger för mig själv. Det var intensiva tre timmar tre gånger om dagen jag hade. Jag behövde inte göra mycket; bara diska plåtar och vika kartonger. Jag hade brukat diska plåtar oftare än jag fick vika kartonger men av någon anledning så hade det ändrats så jag fick vika kartonger oftare än jag fick diska plåtar. Och det var sådana kartonger som var så lätta att vika att de i princip vek sig själva. De skulle bara ställas där längs med väggen i rader. Det blev snabbt väldigt många. Men desto mer desto bättre. Som man brukade säga. Jag visste dock inte om det var något man brukade säga. Bara att det blev väldigt många kartonger. Och det behövdes när man skulle till att trava de djupfrysta pizzorna i dem sen…

Om det fanns något, bara något, annat att göra på detta ställe så visste jag inte om det. Det fanns bara de här vita väggarna och de var så vita att det var som att det lös från dem. Men på något sätt började nu väggarna spricka och en massa grus rann ner på golvet. Grus som var så finkornigt att det knappt kunde kallas grus utan sand samlades i en hög där under där väggen hade spruckit. Sprickan blev också större och visade ett grustag. Så det var där allt grus kom ifrån? Jag gick igenom sprickan men det var inte bara grus som avslöjade sig. Utan även skog och ännu mer skog. För ett tag fick jag för mig att jag var omgiven av skog. Och det var jag också. Men den var så långt bort att den knappt märktes…

Grus och åter grus. Stora gruskorn och små sandkorn. Det fanns alla möjliga stensorter också. Stensorter som jag inte visste namnet. Men som hade liknande namn till varandra. Efter ett tag lades det över hela landskapet asfalt som om det vore ett täcke. Det fanns inget annat än asfalt där jag tittade. Och jag kunde se långt bort mot horisonten. Där jag stod. Kunde jag se långt bort mot horisonten. Allt var så platt att det hade kunnat vara en annan planet. Men efter ett tag var det också som det växte små hus som träd i asfalten. Surrealistiska obeskrivliga byggnader som reste mot skyn som om de vore pelarna av en stor kyrksal. Där gick jag mellan byggnaderna och snart fick byggnaderna sin karaktäristiska röda färg som de brukade ha. Jag gick in i en av byggnaderna och gick in i mitt medvetande. Ännu längre in i medvetandet låg mitt bibliotek och jag visste inte om jag var redo att besöka det än…