I Rödmyren hade jag bott efter att jag hade flyttat från Kättbo. Jag bodde i ett rum på undervåningen tillsammans med min mamma och lillebror. Jag skulle börja Naturguidesutbildningen i Älvdalen men förstod inte riktigt vad det innebar. Jag visste att vi skulle iväg någonstans men visste inte riktigt var. Jag hade precis varit på körresa till Ungern och gjort en massa roliga saker. Det hade varit betydligt varmare och skönare där och jag längtade nog lite tillbaka i smyg. Det var så kallt i Sverige och jag hade varit så ovan med värmen att jag nog hade velat tillbaka till den igen. Men jag behövde börja min utbildning också och jag hade redan missat tre dagar av utbildningen. Mina klasskamrater bodde redan i Älvdalen men inte jag. Jag skulle få lov att åka buss den första tiden innan jag beslutade mig för att flytta till Älvdalen också. Den första resan gick till några kyrkbåtar och en by som en av våra lärare bodde i. Byn hette Bergkarlås och vi bodde i en skola. I alla fall över natten och de andra klasskamraterna från fiskeutbildningen var mycket stökiga. Saker gick sönder och jag fick ett par glasögon ritade på mig med tuschpenna. Det var inte förrän på morgonen jag fick reda på det av en av våra lärare och det var för mig mycket pinsamt. Förnedrande. Det ville jag inte vara med om igen. Och även fast jag inte var med om det igen så var jag med om liknande saker. Saker som att det var någon som släckte i duschrummet när jag stod och duschade en gång i Älvdalen. Men det är så långt in i framtiden att det känns som att jag måste skriva om något annat som vi gjorde innan dess. Och vi gjorde en hel del saker. Bland de saker vi gjorde ingick att göra upp eld. Och det skulle vi göra på ett säkert sätt så vi fick lov att gräva upp mossan och lägga den som man vek ett papper. Andra saker vi gjorde var att bada isvak. Innan dess fick vi lära oss hur vi skulle klä oss. Att vi skulle klä oss i lager. Och att ull var bäst att använda för att inte förfrysa sig. Vi badade med packning på ryggen så att vi fick lära oss hur det kändes att gå igenom isen med ryggsäcken på sig. Men den viktigaste lärdomen att bada isvak var nog att ta sig igenom hypotermin. Först andades man jättemycket och sedan vande sig kroppen långsamt till den iskalla kylan. Det stack fötterna och för ett tag kändes det som man skulle förlora fötterna. Men man gjorde det aldrig och när man väl fått kontroll på andningen kunde man börja klättra ur isvaken med dubbarna. Kläderna som låg i plastpåsar var torra och kunde bytas mot de blöta och eventuellt hade man något varmt att dricka också. Det här var ju mitt i vintern så då krävdes det ju nästan att man hade något varmt att dricka. Om inte annat fick man nog upp värmen ganska snabbt i de torra kläderna. Men först krävdes det nog att man torkade av sig med den torra handduken man hade med sig. Allt hade varit planerat i förväg. Så även sånt som att ha med sig en handduk var planerat i förväg. Men innan snön hade kommit. Innan det hade blivit så kallt. Hade vi gjort saker som att göra upp eld. Vi hade gjort saker som att planera hur man packar en väska. Vi hade gjort saker som att bära en väska med vattendunkar i för att träna att bära på tung packning. Vi hade gjort alla saker som krävdes för att kunna leva utomhus och i det ingick att laga mat utomhus. Att laga mat på stormkök var den allra enklaste formen av matlagning men det krävdes om man ville leva utomhus. Vi var på alla de möjliga ställen och på dessa ställen satte vi upp tält men jag kan minnas att jag på ett ställe sov under bar himmel. Jag hade gjort en hylla av snö där jag låg på ett antal liggunderlag och låg och läste någon bok jag hade tagit med och på morgonen hade jag sett soluppgången som hade varit alldeles illröd i horisonten. Jag hade fått en dålig start med hur jag hade haft det i början. Men det kunde ju alltid bli bättre. Och det blev det ju på sätt och vis. Men det skulle ta lång tid för mig att vänja mig vid det nya livet i Älvdalen. Att vänja sig vid de ständiga ändringarna i platser vi skulle vara på. Att aldrig riktigt kunna vänja sig…

Lämna en kommentar