Vi hade varit två personer i början. Efteråt hade det bara varit jag eftersom den andra personen inte längre stod ut med att bo där och därför flyttade därifrån. Det hade varit samma tid varje dag som vi hade tagit den där minibussen som hade skjutsat oss. Och den hade skjutsat oss till en massa andra byar innan vi kom till vårat mål som var byskolan. Den som hade varit igång för ett tag låg i Siknäs. Mot slutet hade vi varit så få där att den hade fått lov att lägga ner. Men jag hade inte riktigt fått grepp om varför den hade startat upp i över huvud taget. Det hade dock något med efterfrågan att göra. Eftersom det ändå bodde så pass många barn där. Och lektionerna hade vi gemensamt. Allt var annorlunda från Nyköping som jag hade bott i tidigare. Där hade lektionerna varit separerade. Och vi hade haft klasser. Här fanns det inga klasser. Bara grupper. Och de var uppdelade efter att en grupp hade bara ettan till trean i sig medan en annan bara hade fyran till femman. När jag kom dit så gick jag femman dock. Så jag fick bara uppleva två år med den skolan. Sedan återgick allt till det normala igen när vi började högstadiet. Dock var högstadiet ren tortyr för mig. Så trångt det var ville jag inte uppleva igen och började därför Naturguidesutbildningen sen efteråt. Så många minnen man kan ha från en anslagstavla. Jag har varit där så många gånger för så länge sen. En anslagstavla väcker så många minnen. Och att jag kunde va där nu var som när jag var där för så länge sen. Jag kunde nästan känna samma känslor som jag kände då. Samma eufori. I alla fall; promenaden med min lillebror var snart och snart skulle vi åka till Venjan, till Tiberget, till Venjan igen och en kort stund plockade vi hjortron på en myr. Efter Naturguidesutbildningen började jag på Brunnsviks Folkhögskola. Det var innan jag fick reda på alla turer jag skulle få vara med om. Allt som ledningen skulle göra mot oss. Och sår som aldrig skulle läka…