Psykisk ohälsa i polispodden Öst

Psykiskt dåligt mår väldigt många personer i vårt samhälle. Och när det akut läge blir och en person blir en fara för sig själv – eller för andra – så är det ofta polisen som får i uppdrag att hantera situationen till att börja med. En stor del av polisanställdas vardag idag är att hantera psykisk ohälsa. Under 2021 kom det i snitt in 108 samtal per dag till polisens ledningscentraler som handlade om psykisk ohälsa eller suicid-försök. Det kan jämföras med 2017 då siffran var 63 samtal per dag. En jätteökning är det de senaste åren. Skrämmande är den siffran och säger mycket om hur samhället mår, säger Patrik Forsemalm, ansvarig för området psykisk ohälsa vid polisen. Många ärenden hanterar polisen kopplat till psykisk ohälsa och Patrik Forsemalm vill få till en välfungerande samverkan mellan polisen och vården för att bli effektivare och för att individen som mår dåligt ska få ett så bra bemötande som möjligt. Bryter du benet eller får en hjärnblödning då får du åka ambulans till sjukvården men bryter du huvudet och mår dåligt på annat sätt då får du åka polisbil till sjukhuset och det är inte värdigt, säger han i podden. I Stockholm, Göteborg och Malmö har man börjat testa olika typer av mobila psykiatriska bedömningsteam som är bemannade med personal som både har psykiatrisk och somatisk kompetens. Det innebär att vid larm om psykisk ohälsa kommer psykiatrins personal att åka ut i ett separat fordon och möta upp blåljuspersonal, som polis eller ambulans, när det är nödvändigt. I Östegötland ska detta nu också införas. Något som regionstyrelsen beslutade om några veckor efter att podden spelats in. Den nya mobila psykiatriska enheten nås på larmnumret 112 eller genom klinikerna. Jag ser ett enormt behov av ett utökat samarbete. Att vi träffas och får ett gemensamt språk. För att kunna belysa problemet. Vi har inget bra fungerande flöde för att dela information, säger Julio Pizarro, specialistsjuksköterska på psykiatriska kliniken i Linköping, i podden. Han önskar också att psykiatrin kunde börja med en uppsökande verksamhet. Vi borde besöka skolor, idrottsföreningar, tågstationer och andra allmänna platser. Dela ut broschyrer och jobba mer proaktivt, säger han.

Källa: Polisen.se

På tågstationen fick jag lov att köpa tågbiljett för att komma någonstans. Jag skulle till Stockholm. Jag hade varit dit några gånger tidigare. Det var en stor stad med många platser att vara på. Men vart jag skulle nu visste jag inte riktigt. Jag hade inte riktigt bestämt mig än. Det brukade jag komma på vägen. Vart jag skulle någonstans alltså. Och jag kunde bara sitta där och låta tankarna vandra iväg. Det var ingen plats för att sova men kanske att vila. Jag tyckte om att göra saker på vägen. Som att läsa. Men jag tänkte att just nu ville jag bara filosofera. Över livet. Över djupa frågor. Jag hade en tanke att det jag var med om inte var verkligt vilket var märkligt eftersom jag var med om dem just då. Men det var en märklig tanke som jag inte la mycket vikt vid till en början i alla fall. Men snart började saker och ting bli allt märkligare och märkligare. Folk som gick på tåget tittade på mig. På ett sådant där sätt som sa mig att det här inte var verkligt. Känslan var att jag inte kunde vara kvar där men jag hade ingenstans att ta vägen. Till slut gick jag bara av tåget och hamnade bara bland en massa folk. Som alla skulle till sina ställen och jag kände mig vilsen bland allt folk. Tills jag vaknade upp i en säng i Nyköping och insåg att allt hade varit en dröm…