Vad ska jag skriva om mer då? Kanske något om Kättbo. Kanske något om hur det var att bo där. Eller något annat som har med Kättbo att göra. Vad kan det vara för något? Kanske ett minne som jag tänkt extra mycket på. Vad kan det vara för något? Jag vet inte. Men måste jag vara så bestämd med vad det ska vara för något hela tiden? Hur ska jag veta det liksom? Det får väl va det som är och det som inte är behöver jag inte tänka på. Men mina minnen från Kättbo känner jag inte att jag måste tänka på. Utan jag vill tänka på dem. Och jag vill tänka på när jag bodde i Kättbo och hade mitt liv där med allt vad det innebar. Att gå upp och göra frukost på en vedeldad spis eller bara va i ett landskap som var väldigt ödsligt. För det var väl det de va? Ödsligt? I alla fall var det ju inte så många människor som bodde där. Så det i sig gjorde ju Kättbo till en väldigt ödslig plats. Om man bodde där vi bodde. För det var väldigt ensligt där vi bodde. Också var livet väldigt ensligt eftersom man inte var med så många. Men om man orkade gå en bit så kunde man komma till den lite mer befolkade delen av byn. Men hur ofta gjorde man det liksom? Man kände inte så ofta att man hade behov av att gå dit. Så levde man på i den ödsliga delen av byn. Som om allt var som vanligt. Men inget var som vanligt. Allt var annorlunda från det liv jag hade levt i Nyköping. Men man vande sig fort. Så var livet i Kättbo…