Jag låg med ansiktet nedtryckt i gruset. Jag kunde höra bilen köra iväg. Jag hade blivit dumpad. Det var så man kunde kalla det. I ett främmande land. Jag hade inte rest mig upp än men kunde känna hur solen värmde på. Till slut fick jag dock lov att resa på mig och när jag gjorde så fick jag se vilket landskap jag hade hamnat i egentligen.

Det var ett väldigt stort landskap. Kunde man säga att det var oändligt? Jag visste inte riktigt. Det kändes mer som att jag bara inte kunde se änden på den. Detta landskap som bestod av åter och åter gräs. Var skulle jag nu? Jag befann mig på en grusväg så jag antog att det bara var att följa den. Jag kunde minnas den där rösten som hade sagt att jag hade fått lov att gå själv om jag ville gå längre och att han inte kunde köra längre på grund av någon anledning som jag inte riktigt begrep. Framför mig hade jag en skog men det såg ut som den var längst bort i horisonten. Bakom mig så kunde jag fortfarande se grusmolnet efter bilen som hade lämnat mig och några övergivna hus som såg ödsliga ut. Resten av landskapet var så monotont att det gav mig svindel. Gräs på gräs på åter gräs. Så många olika nyanser av färgen grönt. Som smälte samman och bildade en enda röra.

Jag började röra på mig. Målet var skogen i horisonten men det kändes inte som jag kom närmre även fast jag gick mot den. Det kändes som jag bara gick och gick i all evighet. Jag fick lov att stanna till lite för att hämta andan. Det var något väldigt märkligt med det här gräslandskapet. Att det var så stort. Att det inte fanns några träd här. Det var precis som att det inte kunde växa några träd här på grund av något i jorden. Och detta något i jorden fanns lite överallt eftersom det inte växte några träd så långt jag kunde se i alla fall. Och det var ungefär som att inte ha någon grund att stå på. Att inte ha några träd att stå under. Det blev så tomt utan träd. Och detta gräslandskap var knappast någon bra grund att stå på. Jag försökte verkligen se om det fanns någon ände på det här gräslandskapet men kunde inte hitta någon. Så istället gav jag upp och gjorde något annat istället. Något annat som hade med gräs att göra. Titta in i de vassliknande stråna. Det var som jag befann mig trans. Nästan som att det var lite mediterande också. Men jag behövde fortsätta gå. Så jag fortsatte gå. Och kom fortfarande ingenstans. Det kändes helt meningslöst att ens försöka gå någonstans när jag visste att jag inte kom någonstans. Den där skogen var fortfarande i horisonten och jag var fortfarande i mitten av det här gräslandskapet. Det här gräslandskapet som var så stort att jag inte kunde se änden på det. Bara att titta på det gav mig svindel. Och det kändes som jag skulle falla omkull om jag inte var försiktig. Jag hindrade dock ett fall genom att ta ett extra steg. Jag stod och stirrade på ängarna. Jag visste inte om det var ängar men de såg ut som ängar så jag antog att det var det. Eller åkrar. Eller när det var så långt från civilisationen så visste jag inte vad det hette. Förmodligen bara gräslandskap. Och jag gick igenom det. Till den där skogen i horisonten. När skulle jag komma fram? Skulle det ta hela dan att komma dit eller? Jag började känna hur mina ben började bli lite trötta. Och ändå kändes det som att jag inte ens hade börjat vandra. Jag stannade till ett litet tag till. Försökte få någon slags översikt över landskapet jag befann mig i. Men det enda jag kunde se var gräs. Det var så märkligt hur mycket gräs det kunde finnas på ett ställe. Jag tänkte att det kändes rätt meditativt att se vågor gå i gräset. Det var blåsten som fick gräset att se ut som ett stormigt hav. Om jag låtsades så befann jag mig i ett grönt hav. Vandrandes i en grusväg i mitten. Det var så stort att jag fick svindel. Och ändå hade jag inte fallit ihop någon gång. Jag fortsatte titta mot gräslandskapet. Kände vinden i mitt ansikte. Såg inget annat än gräs. Inget annat än det gröna. Det gröna havet som stormade. Jag fortsatte gå. Tittade ner på grusvägen. Jag kom fortfarande ingenstans. Jag började bli trött. Tänkte att det här nog var ett rätt dåligt ställe att somna på. Men jag kunde inte rå för att tröttheten började göra sig påmind. Jag fick bara fortsätta gå och gå. Det kändes som jag gick i all evighet. Jag började bli ganska trött på att se det här landskapet. Det var då jag fick se en gammal ek. Som hängde ut över en stor sjö…