Vi gick ju förbi dem varje dag. Brevlådorna. Som stod så nära den stora vägen att den var en risk varje gång man skulle gå till dem. Och man gick till dem och gick senare vidare till anslagstavlan där jag sen skulle bli upphämtad av minibussen. Han som körde minibussen hämtade sedan upp flera barn på vägen. För vi var alla barn. Åtminstone hade jag inte börjar högstadiet riktigt än. Siknäs skola gick jag från femman till sexan. Under den tiden hann jag inte lära känna de andra barnen så jättebra. Jag visste ju var de bodde och så där men inte närmre än att jag kanske hade varit på besök någon. Andra, kände jag, hade bott där längre och lärt känna varandra bättre. Två år var egentligen för kort tid. Men så gick vi ju tillsammans i högstadiet också. Och jag hade så svårt att vänja mig vid högstadielivet. Så svårt att jag rymde hemifrån en gång. Frågan är om jag gjorde det bara för görandets skull eller om det fanns någon mening bakom rymmandet också. Jag vet inte. Men så klart skämdes jag dagen efter för att jag hade rymt hemifrån. Men på vilket sätt har brevlådorna med det som hände då att göra? Jag kan ibland tänka att jag ibland skulle kunna drömma om brevlådor. Som så mycket annat. Och att i den här drömmen så får jag något jätteviktigt brev. I vilket fall ser jag fram emot att hämta posten. Speciellt med tanke på att det inte är min brevlåda och inte heller mitt hus. Det skulle vara så konstigt om jag började drömma om hur jag bor i Kättbo. Men jag har gjort det också. Och i sådana drömmar är detaljerna alltid viktiga. Det är de som ger mening till berättandet. Så kanske jag kan skriva någon gång också hur det var att bo i en by som hette Kättbo…