En gång i tiden när jag bodde i en by som heter Kättbo var jag så liten att jag inte ens gick i högstadiet än. Då brukade jag gå upp på morgonen, göra upp eld i vedspisen, göra gröt och gå till anslagstavlan. På vägen så fick jag lov att gå över den här vägen som var så väldigt trafikerad. En gång var jag nära på att bli påkörd. Så efter det var jag alltid så noga med att se åt alla håll att det inte kom någon bil. Sedan kunde jag gå över. Och så gjorde jag varje dag när jag gick i Siknäs skola. Men det gjorde jag bara från femman till sexan. All övrig tid gjorde jag något annat. Något annat som hade med jobb att göra. För Micke ville väldigt ofta ha hjälp med jobb som fanns att göra på gården. Till en början var det bara att klyva ved. Men sedan när vi skaffade djur så gällde det att utfodra dem så det hjälpte jag till med. Jag kan inte komma ihåg precis när vi skaffade djur men när vi gjorde det så fick vi plötsligt väldigt mycket mer att göra. Hur hade jag det egentligen? Där i Kättbo? Det var nog väldigt ofta ett väldigt ensamt liv. Inte många vänner kunde komma över. Men så var ensamheten väldigt ofta självvald. I alla fall när jag gick i högstadiet. Jag ville inte vara med i något gäng som stökade till det för andra. Jag ville vara väldigt ordningsam och på många sätt var jag just det. Förutom den gången då jag rymde hemifrån då. Så på något sätt protesterade jag emot det sätt som vi skulle gå i skolan på högstadiet. Om än undermedvetet men likväl en protest…