Jag brukade gå upp morgonen, tända eld i spisen, göra gröt och gå till anslagstavlan där minibussen hämtade upp mig. Därifrån åkte vi till alla möjliga byar och ställen som jag aldrig hade sett förut men som andra barn bodde i. Ett sådant ställe var Kättboåsen som Jonatan bodde i. Honom skulle jag lära känna mycket sen när jag hade gått i den lilla byskola som hette Siknäs skola sen. Men till en början kände jag mig bara som en främling. Som någon som inkräktade på andras privata område. Hur skulle man leva i en by när man förut bott i en stad? På sjätte våningen dessutom? Hur skulle man vänja sig att bo så ensamt som vi gjorde då? Jag gjorde aldrig det. Jag bara var där för att jag var där och kunde inte göra någonting åt det. En ofta frustrerande känsla att inte kunna påverka sin närmiljö. Men när jag började högstadiet skulle allt förändras. Då skulle jag istället tycka att det var för mycket folk. Och jag skulle fly ut i skogen. Varje dag efter skolan i tre års tid. Hur stod jag ut med det livet? Jag gjorde nog inte det egentligen. Jag vantrivdes nog något oerhört. Men det bara när jag var i högstadiet. All annan tid var nog bara en frihet. Att kunna vara var som helst. Men så hade jag dessa läxor. Alla dessa läxor. Det tog aldrig slut med den här pinan. Så jag fick vänja mig. Vänja mig vid den här pinan. Det var enda sättet att ta sig igenom livet i högstadiet…