Det är svårt att leva ett normalt liv när vår husse Rasmus är borta. Man försöker liksom göra sina vardagsbestyr, gå upp på morgonen, gå till jobbet och laga någon kvällsmat. Eller laga och laga; vi har ju vårat hö som vi tuggar i oss. Jag och Lill-greta. Vi har gjort det rätt länge nu. Det börjar liksom att bli en vana. Att idissla. Men det är ensamt i hagen utan vår husse Rasmus. Så tyst. Jag fattar inte att någon vill leva i den här tystnaden. Jag har brukat vara ett väldigt festglatt får. Jag har ofta varit på ravefest ute i skogen och blivit så full att jag inte kunnat stå på benen. Det var andra tider det. Men vem säger att tiderna inte kan förändras? Vem säger att det inte kan bli fester igen? Om det blir fest igen så kommer jag bjuda in en massa olika får från när och fjärran. Får jag inte träffat på länge. Jag tror att det är det som också våran husse Rasmus skulle göra om han vore här…

Fåret Ingeborg