När jag var till Kättbo så var vi en sväng till Tiberget. Kanske att det var det jag tänkte på. Jag kan min lillebrors pappa Micke visade oss en potatisodling han hade där. Men det kändes litet krystat och stelt. Kanske att det blev lite för mycket? Jag vet inte riktigt. För att ta oss dit fick vi lov att byta bil i Venjan. Och en gammal pensionär följde med som Micke kände väl. Och efter det så plockade vi hjortron på ett ställe som låg nära Kättbo. En myr av något slag. Men sen kommer jag inte ihåg så mycket mer. Jag vet inte om jag vill komma ihåg så mycket mer. För mig räckte det med att jag hade tagit kort på Kättbo. Tyckte jag. Men att Micke ville visa Tiberget gick ju också bra. Då fick jag vara med på ett litet äventyr. En resa. En dröm. Numera är det här nog platser som jag bara skulle drömma om. Som jag skulle resa i. Resa i drömmarna. Det som kallas att drömma. Och jag drömmer att jag är Tillbaka i Tiberget. Genom skrivandet…

Har gjort rätt mycket nu. Var ner till 24/7 och handlade mjölk, mellanmål, choklad och Cola. Innan dess så har jag skrivit om en trafikolycka i Nyköping. Det kan man läsa om här: https://nykopingsnytt.wordpress.com/. Annars kommer jag nog gå på glöggfika klockan sju. Jag vet inte hur folk kommer reagera när jag säger att det varit en trafikolycka i Nyköping. Men jag hoppas att det inte blir så konfliktfullt som det brukar bli. Det blir det när man bortförklarar det som ”intresse” eller ”vilja”. Det jag skriver alltså. Det som heter journalistik. Men jag hade velat skriva om något annat. Något som har med Kättbo att göra. Där bodde jag ändå i fem år. Vad gjorde jag egentligen där i fem år? Det var väl en massa olika saker. Men mot slutet så var vi även i en fäbod som heter Tiberget. Jag kan inte sluta tänka på den fäboden eftersom i boken så har jag en scen där jag befinner mig i just Tiberget. Och det var en vändhållplats. Så nog har jag att skriva utan att jag själv tänker på det. Det gäller bara att komma igång med det…

Jag brukade gå upp morgonen, tända eld i spisen, göra gröt och gå till anslagstavlan där minibussen hämtade upp mig. Därifrån åkte vi till alla möjliga byar och ställen som jag aldrig hade sett förut men som andra barn bodde i. Ett sådant ställe var Kättboåsen som Jonatan bodde i. Honom skulle jag lära känna mycket sen när jag hade gått i den lilla byskola som hette Siknäs skola sen. Men till en början kände jag mig bara som en främling. Som någon som inkräktade på andras privata område. Hur skulle man leva i en by när man förut bott i en stad? På sjätte våningen dessutom? Hur skulle man vänja sig att bo så ensamt som vi gjorde då? Jag gjorde aldrig det. Jag bara var där för att jag var där och kunde inte göra någonting åt det. En ofta frustrerande känsla att inte kunna påverka sin närmiljö. Men när jag började högstadiet skulle allt förändras. Då skulle jag istället tycka att det var för mycket folk. Och jag skulle fly ut i skogen. Varje dag efter skolan i tre års tid. Hur stod jag ut med det livet? Jag gjorde nog inte det egentligen. Jag vantrivdes nog något oerhört. Men det bara när jag var i högstadiet. All annan tid var nog bara en frihet. Att kunna vara var som helst. Men så hade jag dessa läxor. Alla dessa läxor. Det tog aldrig slut med den här pinan. Så jag fick vänja mig. Vänja mig vid den här pinan. Det var enda sättet att ta sig igenom livet i högstadiet…