Jag stod på en tågstation någonstans. Jag var på väg hem efter en lång helg med Ung Vänster. Det var både utmattande och inspirerande. Och just nu hade jag hittat musiken till The dark knight på spotify…
Jag satt och väntade på tåget. Något var annorlunda. Något var som det inte brukade vara. Jag såg på tåget att det var något som inte stämde med hur det såg ut. För det såg ut att vara gjort av papper. Jag gick i alla fall på och det gick som vanligt. Men det var gjort av papper. Jag visste inte vad jag skulle göra mer än det jag brukade göra. Sitta och titta ut genom fönstret på det landskap som for fram där ute. Men nu gick det inte att titta ut eftersom fönstret var gjort av papper och det var alldeles vitt. Så när jag kände på pappret så gick det sönder och jag hamnade i ett helt annat landskap…
I en tätbevuxen skog hamnade jag. Där stod jag bara och tittade på den tätbevuxna skogen. Jag hade varit här så många gånger nu. Och ändå kände jag mig som en främling varje gång. I den tätbevuxna skogen. Fanns en väg, fanns någonstans att gå. Jag behövde hitta vägen att gå. Jag behövde hitta min väg genom livet. Som gick genom en tätbevuxen skog. Och som var så gammal att det kändes som att den var äldre än mänskligheten var…