Månad: november 2022

Ensamt i hagen

Det är nu ett antal år sen Rasmus flyttade ifrån oss för storstan. Jag vet inte om han är medveten om det men han glömde ju faktiskt oss fårskallar i Dalarna. Eller glömde och glömde; Han såg ju till att vi hade ett boende i Loka, sedan flyttade han. Vi har det bra här; jag, lill-Greta och våra lamm. Men vi kan sakna att vara i Bonäs. Speciellt när vi rymde från hagen och Rasmus tillsammans med sin mamma fick lov att fånga upp oss. Det var då som även hans mormor och morfar levde. Men det var så länge sedan vi bodde i Bonäs nu. Numera bor vi i Loka. Och några andra tar hand om oss. Några som bor här. De måste de ju göra om de ska ta hand om oss. Utfodra oss och andra liknande saker. Det var så länge sen som vi bodde i Bonäs nu. Men tiden går ju på och allting förändras. Jag börjar känna mig rätt sliten efter alla dessa år. En vanlig livslängd för ett får är ju trotts allt inte så långt. Men jag kämpar på som vanligt. Äter mitt gräs. Och försöker i så stor utsträckning som möjligt vara ett medfår. Det är väl ändå det minsta man kan begära av mig. Och nu när det gått så många år så tror jag inte heller att Rasmus kommer ihåg oss. Vi är nog bara något som man glömmer bort enligt honom. Och det vore ju lite syn om han hade gjort det…

Hälsningar

Fåret Ingeborg

Det som räcker

Jag har nog något mer att prata om Kättbo. Så kände jag i alla fall när personalen kom på matstöd ikväll. Hon försökte kanske prata om något annat men jag kom in på det här med Kättbo och hur det var att bo där. Jag berättade om mitt rum som hade använts som förråd för en massa skräp. Likaså djurens boende fungerade numera som förråd för en massa skräp. Jag vet ju inte om han hunnit rensa upp lite av sitt skräp men jag tror han hade rensat lite av sitt skräp senast vi var där. Så jag har varit där två gånger. I Kättbo. Första gången skulle jag bara ta bilder av Kättbo och andra gången var mer av ett spontanbesök. Andra gången var vi också och plockades hjortron. Så ja; jag har gjort mycket i Kättbo nu. Men jag vet inte om jag behöver komma tillbaka dit igen någon gång. Jag tyckte väl egentligen att det räckte med att ta de där bilderna och sedan skriva ner de minnen jag har av Kättbo. Minnen från ett rum som numera fungerar som ett förråd för en massa skräp. Eller det var ju inte så jag mindes det rummet. Jag mindes det rummet fullt med växter och ett akvarium med fiskar. Liksom så många andra rum jag haft gillade jag att dekorera det med det jag gillade för tillfället…

Recension: Tunna blå linjen avsnitt 7

Det här avsnittet tog sin början i en grisfarm. Det var några djurrättsaktivister som hade vandaliserat grisfarmen. Så polisen var där för att se vad de kunde göra. De kunde inte göra så mycket dock. Inte förrän det var några djurrättsaktivister så kunde de göra något. Då kunde det uppstå bråk mellan djurrättsaktivisterna och bonden som hade grisarna. Det gick så långt att en av djurrättsaktivisterna hade tagit bonden som gisslan. Hon höll en sån där pistol mot hans huvud som man avlivar grisar med. Och för ett tag trodde man nästan att hon skulle döda honom. Hon övertalades dock och allt gick bra till. Annat som hände i avsnittet; han som hade sparkats från polisen för att ha tagit död på en råtta med en spade hade kommit tillbaka. Och han hade med sig presenter till en av poliserna för att försöka muta sig in till polisen igen. Men det gick inte dock och under ett tillfälle blev han till och med våldsam. Det löste sig dock med att fler poliser kom till platsen och grep honom. Annars har det varit mycket sex i avsnittet. Sex och relationer som kanske egentligen är förbjudna. Fast man egentligen inte vågar säga det. För vad är livet utan sex? Det är något som i alla fall jag inte vet om…