Jag känner att jag vill skriva något mer om Kättbo. Mina psykiska besvär börjar bli rent existentiella. Vad nu det betyder. Jag tänker att jag har mycket att bearbeta när det kommer till Kättbo. Saker jag gjorde som jag inte kan glömma bort. Som att gå ut i skogen och gömma sig. Eller vara bland djuren som var hönor, getter, kaniner, får, häst och en katt. Jag tror att djuren var viktiga för mig. Så kände jag med tiden i alla fall. Att jag kunde vara med djuren. Och att det nästan alltid var varmt inne hos djuren. För de bodde i något skjul som har byggts om till ett stal. Och jag hjälpte ofta till med att utfodra djuren. Det är de här minnena från Kättbo som fortfarande följer efter mig. För jag kan fortfarande minnas hur det var att vara hos djuren när det var för kallt ute. Det var som att jag kunde vara ifred och slapp högstadiets alla bestyr. Men högstadiet kom jag aldrig ifrån. Det förföljde mig överallt…