WordPress undrar hur döden förändrar mitt perspektiv. Nu har jag redan skrivit om farmor men jag kan fortfarande skriva om Örjan Svedberg. Jag kan till exempel minnas hur jag kom med en Mike and the mechanics-skiva hem till honom. Han som bara lyssnade på arbetarsånger. Men det är ju så varierat det också. På sitt eget lilla sätt. Men döden förändrar mitt perspektiv. Jag upplevde döden när jag såg livet sakta rinna ut ur morfar. Jag tänker på farmor och hennes sönderrökta lungor. Det som till slut blev hennes död. Cancer. Det har jag för mig att morfar hade också. Jag hade inte så bra koll eftersom jag inte hade en så bra kontakt med den sidan av släkten. Jag har alltid undrat hur den finska sidan av min släkt varit. Jag hade velat veta mer om min farfar Johan. Om han verkligen var så dålig som pappa sa att han var. Eller om han hade en fin sida också. Jag har för mig att Johan gått bort också. Döden är ständigt närvarande. Det är inget man ber om. Den bara finns där. Som en naggande påminnelse om att inget varar för evigt. Jag kan bara önska att vissa var lite mer försiktiga med varandra. Att man mer tog hand om varandra på något sätt som jag inte begriper just nu. Vi har ju trotts allt bara ett liv. Nu tänkte jag skriva något jättevist här men kan inte komma ihåg vad det var så jag lämnar det tomt. På mening alltså inget annat vad jag vet om eller försöker veta om. Tomt på mening och innehåll. Vad var det jag tänkte skriva om en gång i tiden? Tomheten i bakhuvet? Det är ingen som vet om det men det var min skrividé en gång i tiden. Kanske att det kan bli det igen men då måste jag se till att skriva om det också. Just nu skriver jag ju bara sådana här små löjliga uppgifter som ingen ändå läser. Eller kanske någon läser det men inte skriver om det. För i så fall blir det ju svårt att veta vem som läser det jag skriver. Så känner jag i alla fall nu. Att jag har svårt att veta vem som läser det jag skriver. Det är en tystnad som är stor som en avgrund. Någonstans där hämtar jag min inspiration också. I den avgrundsdjupa tystnaden. Efter att någon gått bort. Det finns så många personer som jag saknar men aldrig mer kan få tillbaka. Jag kan bara skriva om dem och hoppas att någon annan läser det jag skriver…