Jag gick upp på morgonen. Åt frukost och bäddade min säng. Tog cykeln och cyklade förbi ICA knuten, genom Hållets naturreservat, genom centrum och Nyköpings gågata för att därefter komma till Tonys pizza efter att ha cyklat över bron och direkt till vänster därefter. Många gånger hade jag parkerat cykeln på samma ställe och jag hade både gjort det i iskall kyla och solvarma dagar. Men det hade alltid varit samma sak när jag väl kommit in i förrummet till Tonys pizza. Jag hade satt på mig några överdragskläder på mina kläder, kanske tittat i min mobil lite snabbt innan jag lämnade den med alla mina andra grejer för att därefter tvätta händerna mycket noggrant. Vi ville inte ha in någon smitta i bageriet. Inte för att alla brydde om sig om det på jobbet men jag brydde i alla fall om det. Efter det var det dags att arbeta och då brukade jag ofta diska plåtar. Jag gick alltid till Tanja först och frågade vad jag skulle göra men jag fick alltid känslan av att hon egentligen inte ville ha mig där. Men jag jobbade i alla fall alldeles oavsett vad andra tyckte och jag gjorde det bra. Det gällde att vara snabb när man diskade plåtar. Det var en av de anställda som hade visat mig hur man gjorde för att göra det snabbt och ända sedan dess hade jag alltid gjort det lika snabbt. Sprutat upp och ner, upp och ner, känt vattenångorna mot mitt ansikte, ibland tittat på klockan som gick ovanligt långsamt. Jag behövde inte tänka på något när jag höll på att diska plåtar, men när Tanja kom för att ta över diskandet efter mig så var det som för att förstöra för mig rent mentalt. Jag kunde fortfarande fortsätta vika kartonger så jag for inte illa av det trotts allt. Jag trodde att allt var som vanligt, att inget särskilt skulle hända, men så kände jag en kall bris från väggen, ett tecken på att något inte var som det skulle. Jag fortsatte att vika kartonger och allt blev tystare och tystare. Jag kunde inte längre höra de andra arbeta och något hade ändrats med rummet jag befann mig i. Jag kunde se på väggen bakom kartongerna att den hade ändrats till papper när en vind gick igenom den lite då och då. Jag gick fram till väggen och kände på väggen som gungade när jag tryckte på den. Jag tryckte lite hårdare och efter ett tag trycktes ett hål genom väggen. Jag kunde ta tag i där jag hade gjort hålet och riva upp hela väggen tills det inte fanns någon vägg kvar. På andra sidan ramlade det över snö in i rummet och jag kunde se att det var ett snöklätt landskap som fanns på andra sidan väggen. Jag klev ut i snön men eftersom den var flera centimeter tjock så fick jag pulsa för att ta mig fram. Jag tittade bakom mig och rummet var fortfarande kvar där jag alldeles nyss hade vikt kartonger. Det kändes konstigt att alldeles nyss ha vikt kartonger för att nu pulsa i snö. Den blev bara djupare och djupare. Efter ett tag fick jag ta stora kliv för att komma vidare och efter ett tag räckte inte ens det. Till slut var snön så djup att den räckte till ovanför huvudet. Jag kunde känna hur snön tryckte mot kroppen. När jag försökte röra på mig så var det som snön tryckte hårdare och hårdare mot kroppen. Efter ett tag insåg jag att det inte längre var snö som tryckte mot kroppen utan att jag hade bältats i en säng och jag blev livrädd för jag visste inte hur jag skulle ta mig loss. Jag låg och vred på mig medan jag kände hur all snö föll över mig och avslöjade ett vitt rum som jag hade hamnat i. Det gjorde ont precis överallt och jag ville inget annat än att ta mig loss. Men det fanns ingen där och jag var bältad så jag kunde inte ta mig någonstans.

Har precis sett Ready player one. En mycket bra film! Jag vet inte riktigt vad jag ska känna just nu. Det var ju en bra film med bra grafik. Men likt många filmer med bra grafik får det en att känna att verkligheten suger. Den där det enda man möter är tystnad. Eller vad är verkligheten egentligen? Den frågan stöter man ständigt på under filmens gång. För man kan tro att hela filmen handlar om Oasis som är platsen som man kommer till när man kopplar upp sig med virtuella glasögon. Till stor del så handlar det om verkligheten också som är så mycket annorlunda från den är nu. Till stor del är filmen som en enda stor dystopisk berättelse. Det enda som ger en någon form av glädje är Oasis. Och den ska egentligen vara till för alla. Men är inte det. Inte förrän i slutet då alla får tillgång till Oasis och skurkarna fängslas. Efter det så kan man säga att de lever lyckliga i alla sina dar…

Jag håller på och ser den gamla mumienfilmen. Hypen för den nya mumienfilmen var ju skyhög. Hur det var med den gamla mumienfilmen vet jag inte. Men kanske hypen var hög för den också när den kom ut. I alla fall. Den är väl hyfsat bra. Men jag tycker fortfarande att den nya mumienfilmen är bättre. Den har mer mystik. Är bättre på många andra sätt också. Till exempel så har den nya mumienfilmen en kvinna som mumie istället som det var i den gamla mumienfilmen en man. Jag håller ju som sagt på och tittar på den gamla mumienfilmen. Jag kan i å för sig tycka om äventyret. Och den gamla filmen är mer verklighetstrogen. Kanske att den gamla filmen på många sätt är bättre då? Kanske det kanske. Eller så är det bara två helt olika filmer. En som har en manlig mumie och en annan med en kvinnlig mumie. Jag hade ju sett så mycket fram emot den nya mumienfilmen när den kom ut. Men sen när den väl kom ut så var det som den hypen dog. Eller så har den inte det. Det kan vara som jag tänker bara. Men det är känslan jag fått i alla fall. Att hypen för den nya filmen dog. Vilket ju är lite synd eftersom de hade jobbat så hårt för den filmen. Vilka nu de är. Det vet jag inte. Men det är väl en massa olika personer som behövs för att filmen ska funka. Jag ska fortsätta se färdigt på den gamla mumienfilmen. Men sen ska jag försöka skriva lite egna texter också. Texter om olika drömmar jag haft. Vad är det för något? Just nu vet jag inte det. Men kanske om jag, skriver lite, tar reda på det…