För ett tag snurrade allt i 170 kilometer i timmen. Men det tog inte lång tid innan dimman framför mina ögon skingrades. Skingrades och avslöjade att jag befann mig i någon slags bil. Eller befann och befann; jag låg raklång över sätena i baksätet. Hur jag hade hamnat här visste jag inte. Jag hade något minne som jag inte visste var äkta där jag klivit ombord den här bilen i någon slags stad. Men minnet var för suddigt och jag verkade inte kunna lita på det. Istället såg jag mig om i landskapet jag befann mig i och såg att himlen utanför bilrutan var alldeles klarblå och molnfri. Jag kunde inte se resten av landskapet eftersom jag låg ner men jag chansade att det var väldigt öppet. Som att det inte var några träd där. Det kunde jag inte veta förstås eftersom jag låg ner men jag chansade på det. Och jag chansade också på att chauffören inte skulle åka mycket längre.
Att resa sig upp var mödosamt och tog tid. Men jag behövde se hur resten av landskapet såg ut. Jag lutade mig på min egen armbåge för att därefter resa mig upp fullständigt från plats på sätena. Och det jag såg gjorde mig förvirrad. Eller förvirrad vet jag inte om jag blev men jag blev i alla fall väldigt fundersam. Hur dessa gräsmarker kunde vara så väldigt stora. Något stämde inte med de här gräsmarkerna. Något som hade med oändligheten att göra. Något med de här gräsmarkerna sa mig att de var ogreppbara och att det var så det skulle vara. Men att inte se något träd eller ett enda hus fick det att kännas som att jag var på en annan planet. Eller väldigt, väldigt långt från samhället i övrigt. Jag la mig ner och tittade upp i himlen igen. Föraren verkade inte ha bråttom någonstans i alla fall. Men var fick jag den här känslan av att jag kände igen mig ifrån? Var det något med bilen? Jag visste inte riktigt säkert, men något kände jag i alla fall igen med bilen. Något som jag sett förut. För länge sen. Det var inte riktigt samma tider nu. Men det var heller inte så olikt den tid jag levde i nu.
Vad var det för tid jag levde i nu? Jag visste inte riktigt säkert men något sa mig att jag inte hörde hemma i den här bilen. Att jag liksom hade blivit undanskuffad i den här bilen. Och nu skjutsades till ett ställe som jag verkligen inte ville vara på. För som jag misstänkte så började nu bilen sakta in. Och en skrovlig röst sa att det var för farligt att fortsätta och att jag fick fortsätta till fots. Bilen tvärnitade. Jag famlade efter dörrhandtaget men fick inte riktigt upp dörren. Det kändes som att jag egentligen inte fick sitta där och den känslan var mycket jobbig. Men efter ett tag lyckades jag få upp dörren. Och då landade jag på en grusväg. En grusväg som bara ledde till ett ställe. Och i det här fallet verkade det vara en skog. Men jag hade svårt att avgöra vad det var eftersom det var så långt bort.
Den gamla bilen gjorde en U-sväng och körde iväg ett moln av grus och damm. Tystnaden som kom efteråt var så tryckande att det kändes som att mina trumhinnor skulle sprängas. Något som såg ut som en by utan människor låg bakom mig. Samma håll som bilen nu åkte på. Den var bara en liten prick nu. I horisonten. I det stora gräslandskapet som jag befann mig i.