Idag har varit en lång dag. Idag har jag klippt och trimmat gräs. Men först gick jag upp på morgonen. Gjorde mig ett par Runda björn-mackor och pulverkaffe. Tittade på youtube när Stamsite spelade minecraft och UFOsxm spelade moddat minecraft. Jag har för mig att han skulle bygga en djurpark. Jag hann spela lite minecraft innan det var dags för mig att åka till jobbet. Det var lagom mycket folk både på bussen till busstationen och till Harg. Inga stökiga ungdomar eller annat löst folk som man kanske säger. I alla fall. Väl på jobbet bytte jag om till arbetskläder. Det tog inte lång tid innan jag var mitt inne i arbetet. Jag började med att klippa gräs med en handhållen gräsklippare. Jag höll den alltså inte utan den rullade på gräset. Och efter det trimmade jag gräs. Det gick väl så där. Jag skulle trimma ett dike. Man behövde stå på ett visst sätt för att nå alla ställen som man skulle trimma. Men jag trimmade ett stort område under en längre tid. Till en början trimmade jag det här diket. Men sedan trimmade jag kanterna och följde buskkanten, trimmade vid ett nedfallet träd och fortsatte lite till. Det var inte förrän jag upptäckte att de andra höll på att packa ihop som jag insåg att jag kanske också skulle packa ihop. Annars hade jag kanske, jag vet inte, fortsatt trimma gräs. Längs med gräskanten. Det är ju så lätt att hamna i någon slags trans när man trimmar gräs. Man svänger trimmern hit och dit medan man går i ett sakta lunk. Påminner lite om att slå gräs med lie men inte allt för mycket. Det går helt enkelt mycket fortare med trimmer. Men jag undrar om det är för att jag körde med trimmer i Bonäs som gjort att jag är så bra på det. Det kan jag minnas att jag gjorde i Bonäs. Men man kan ju byta snöret på trimmern till en klinga och då blir det plötsligt röjsåg. Det kan jag minnas att jag gjorde mycket i Bonäs. Både trimmade och röjsågade. När morfar ännu levde. Men jag kan minnas när han låg i sin dödsbädd. När han tog sitt sista andetag. Det var väl ungefär då som jag insåg att jag inte kunde fortsätta som vanligt. Att jag inte kunde såga med motorsågen eller trimma med trimmern eller röjsåga med röjsågen. Det var helt enkelt för riskabelt. Men odla gjorde jag i alla fall. Det kan jag inte göra här längre. Det såg jag en arg lapp sitta uppe på dörren där man går ut från boendet. Att det ej var tillåtet att odla på kommunens mark men kanske i egna pallkragar som de kanske skulle sätta upp. Jag vet inte. Riktigt vad det stod på den där lappen. Men odlingen på jobbet håller på fortfarande. Jag har sett både bondbönor och ärtor. Och ärtor har jag sett i min egen odling här hemma också. Så det är väl bäst att jag skördar dem innan de kommer med trimmern och tar bort alltihop. I alla fall. Efter jobbet satt jag mest och väntade på att jobbet skulle ta slut. När mamma ringde så hade det redan gått en tid och hon frågade om jag skulle komma över till henne. Och jag svarade att ja det kan jag göra. Så jag bytte om och gick hem till mamma. Väl där möttes jag av en skällande Bella. Mamma höll på att laga mat så jag satte mig och tittade på SVT forum. Som jag tror handlade om avhopparverksamheten. Sedan var det Aktuellt och ännu mer SVT forum. Någonstans där blev det också mat som var gratäng med kött som var mycket gott. Jag sa att jag ville se på Babel så vi tittade på Babel. Men sen visste jag inte riktigt vad jag ville titta på. Vi åt efterrätt som var pulverkaffe med digestivekex, jordnötssmör, mariekex och vindruvor. Bella fick inga vindruvor dock eftersom det är giftigt för henne. Efter det tog vi en promenad med Bella så att hon kunde bajsa och kissa lite. Och vem vet; kanske att jag får ta hans om henne lite också när mamma inte kan ta hand om henne. Men just då kunde hon ta hand om henne i alla fall. Och vi åkte till affären där jag handlade mjölk, Runda björn, majskakor, Coca cola, Mer pärondricka, pajer och choklad. Efter det åkte vi bara hem. Jag gjorde inte så mycket annat efter att jag hade varit hemma hos mamma. Jag tog adjö av både mamma och hunden Bella. Jag hade tänkt att jag skulle spela minecraft nu. Men jag vill skriva lite till. Om hur det är att arbeta. Man gör det ju så ofta. Och nu hade jag tänkt att få påökt. Imorgon tänkte de ringa klockan ett så då gäller det att jag är beredd på det. Men jag funderar hur livet hade sett ut om jag bara hade legat och läst böcker dagarna i ända. Det hade nog varit ett rätt trivsamt liv. Men å andra sidan hade jag ju också kunnat diska plåtar och vika kartonger. Så jag får nog nöja mig med det jag har. Jag kommer inte längre med Tonys pizza. Och när vi skulle till att åka så hörde jag de på Babel säga något i stil med att de skulle vara på Bokmässan. Och att jag funderade på om jag också skulle till Bokmässan i så fall. Det hade ju varit väldigt roligt i så fall. Mamma ringde i alla fall storebror Pontus men han sa att det var väldigt mycket folk där. I vilket fall som helst så har jag väldigt många böcker att läsa just nu och jag har fortfarande Slutet på historien av Jan Guillou att läsa ut. Och mitt i allt det här tänkte jag spela minecraft. Men jag vill skriva ett litet tag till. Skriva om vad jag gjorde idag. Vilket var mycket men var det tillräckligt mycket? Det var det nog verkligen. Jag blir så trött i sinnet av att skriva mycket text och att läsa Jan Guillous böcker. Jag tycker han känns överskattad. Men man lär sig mycket om skrivande Guillou. Regler och sådana saker. Till viss del kanske man till och med måste hata skrivandet. Så känns det i alla fall när man läser Guillou. Att man egentligen vill vara på en annan plats. En mycket vackrare plats. En plats som man kanske inte besöker så ofta men som man, när man väl gör det, passar på att njuta så mycket man bara kan utav när man kan det. Det är ett lite främmande tankesätt för. Jag vill nämligen trivas av att skriva. Men när man läser Guillou så är det som att man inte gör det. Jag vet inte. Jag antar att jag får läsa lite till och bilda mig en egen uppfattning huruvida Guillou hatar skrivandet eller inte. Tillbaka till dagen då. Den har väl varit bra. Den har varit som vanligt. Jag gör inga uppseendeväckande saker. Inga strejker eller revolutioner. Bara jobb och jobb och jobb. Ibland undrar jag om inte vi alla bara är maskiner i denna maskinvärld. Men det finns något djupare också, något mycket känslosammare. Jag vet inte om det ligger bortom jobbet men det känns nästan som det. Det känns som jag inte kan tacka min mamma nog mycket för att hon lagar mat åt mig. Det känns inte som jag kan vara nog så tacksam över livet med medgångar och motgångar och allt som kommer med det. Men jag vill vara mer psykologisk än att vara tacksam. Jag vill känna något på riktigt. Just nu känns det som jag bara arbetar och arbetar. Är det verkligen så vi vill att livet ska se ut? Och jag som hade tänkt söka en skrivarkurs på Jakobsbergs folkhögskola. Men kanske finns det tid för det än? Jag vet inte riktigt. I så fall får det vara längre in i framtiden. Vi skjuter hela tiden upp det viktiga hela tiden. Och blockerar det som är jobbigt att se. På det viset behövde hon som jobbar på Tonys pizza aldrig svara mig när jag frågade henne varför hon aldrig svarade mig. Man tar helt enkelt bort sin Facebookprofil. Men funkar det? Missar man inte mycket av det som händer i världen om man gör på det viset? Jag tycker att man gör det. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ta bort min Facebookprofil. Inte efter allt som hänt mig. Jag vill ha en möjlighet att kunna berätta för mina nära kära vad jag tycker och känner. Och det skulle jag inte kunna göra om jag tog bort min Facebookprofil. Ni är helt enkelt för viktiga och funnits med mig för länge för att jag skulle komma på tanken att göra något sådant. Jag börjar få slut på ämnen att skriva om så jag låter det bara sluta med ett konstaterande att jag har mycket att skriva om. Mycket att känna och mycket göra. För att jag ska börja skriva igen. För att jag på riktigt ska börja skriva igen. Om det bara fanns något enkelt trick eller trollformel för att få en att börja skriva igen. Men det gör väl inte det och det är väl lite det som är charmen med att skriva. Att det inte är så enkelt att skriva. Det är det intrycket jag får i alla fall när jag läser Guillous bok. Jag kan fortsätta analysera hans bok i alla eviga tider men jag tror inte att någon vill det. Det slutar helt enkelt med ett enkelt konstaterande; att det är mycket att läsa och det är det man får se fram emot när man ger sig i kast att läsa en av hans böcker…