Dagligt skrivförslag

Hur mår du just nu?

Visa alla svar

WordPress undrar hur jag mår just nu. En intressant fråga. Bra antar jag. Jag har inte gjort så mycket idag. Jag har börjat titta på Secret invasion på Disney plus. Jag har också börjat läsa mer av tidningen Skriva vilket var evigheter sen jag gjorde förut. Att liksom avsätta tid för att lägga sig ner och läsa lite är inte det lättaste. Till att börja med får man lov att byta kanal på radion. Från P3 till P2. Enbart instrumentalt fungerar när man ska läsa någonting. Jag funderar på att läsa mer också men frågan var hur jag mår. Jag vet inte om jag är i form att arbeta imorgon. Jag tog och duschade klockan tre på natten. Men i natt har jag förhoppningsvis gått och lagt mig lite tidigare. Jag har så svårt att veta hur jag ska bete mig dock. Jag hade kunnat vara på Tonys pizza och diskat plåtar och vikt kartonger. Men nu gör jag ingen av de grejerna. Nu moppar jag tvättrumsgolv eller rensar ogräs eller trimmar gräs. Jag saknar Älvdalen. Det var skönt att få träffa åtminstone en av lärarna jag hade då för tiden. Inget var sig likt och det var inte förvånande heller. Jag hann också med ett besök av Brunnsvik. Fotona jag tog gav inte riktigt en rättvis bild av hur det var att ha gått där en gång i tiden. Den bilden, den känslan, är svår att återskapa om man inte skrivit så mycket om den. Så jag försöker skriva om den och jag försöker skriva varför jag skriver om den. Jag tror jag skriver om Brunnsvik för att jag saknar farmor så himla mycket. Det är en tanke jag inte tänkt så mycket på. Att det är därför jag skriver om Brunnsvik. Att jag saknar farmor. Men det måste ju vara så! Hur skulle det annars vara liksom? Att jag skriver bara för min egen skull? Det kan lätt tyckas verka så om jag skriver i jag-form. Jag vet inte hur man skulle kunna ändra på det dock. Kanske om jag ändrar formen till han-form. Men nu var det inte mitt skrivande vi pratade om. Utan hur jag mår. Jag försöker in i det längsta undvika den frågan. Precis som att det är en parasit som försöker ta sig in i min hjärna. Jag vill inte ha någon parasit i min hjärna. Och jag vill framförallt inte svara på frågan hur jag mår. Det är varje författares mardrömsfråga. Vissa hanterar sina känslor på ett sätt och andra på andra sätt. Men jag hanterar dem genom att lyssna på filmmusik. Just nu, till exempel, så lyssnar jag på Batman Begins av Hans Zimmer. Så jag mår ganska bra. Men framförallt känner jag nog en massa känslor på en och samma gång. Jag tror jag behöver läsa lite mer. Och jag tror jag behöver skriva lite mer. Jag har ju varit så dålig på att skriva. Jag har liksom undvikit det in i det längsta. Men nu går det inte att undvika det längre. Så nu skriver jag om hur orättvist behandlad jag blivit av Tonys pizza. Jag skriver om när jag diskade plåtar och vek kartonger. En så lätt sak som att tvätta händerna blev komplicerad när man skulle göra det varje gång man gick in i bageriet. Jag kan minnas att det fanns folk som slarvade med att tvätta händerna och som hade mobilen in till bageriet. Som brände degen. Och ändå var det mitt mobilttittande man kunde prata om. Att jag satt med den efter att jag hade jobbat. Även fast det var min enda chans att se hur alla jag kände hade det. Jag vet fortfarande inte varför jag inte fick gå tillbaka till Tonys pizza. En förklaring var att jag tittade i mobilen. Vilket var en löjlig förklaring eftersom det fanns de som hade med sig mobilen in i bageriet. En annan förklaring skulle vara att det inte fanns tillräckligt med arbetsuppgifter. Vilket jag tycker är en konstig förklaring eftersom att jag inte gick sysslolös en sekund när jag jobbade på Tonys pizza. Än i dag kan jag känna att jag måste diska plåtarna eller vika kartongerna. Men det har bytts ut mot moppa tvättrumsgolven, rensa ogräset och trimma gräset. Bagarkläderna har bytts ut mot skrotkläderna. Jag har egentligen inget emot. Men jag hade velat ha en förklaring från Tonys pizza. Något som förklarar varför det blev som det blev. Och förresten; då jobbade det även en annan person här på boendet. Adam och han var en av de första som jag träffade när jag skulle till att flytta hit till Brandolmen. Tillsammans med Rasumi men det var länge sen nu. Tiderna förändras. Det är inte många kvar som jobbade under den tiden. Martin vet jag jobbade då och Malin och Magnus. Men jag kan inte bli av med känslan att jag blivit orättvist behandlad. Jobbet på Spindelplan kommer kanske inte lösa det helt och hållet. Men kanske att det kan lindra det åtminstone lite grann…