Idag har jag börjat dagen med att gå upp på morgonen, göra mig ett par Runda björnen-mackor och sätta mig och se på när UFOsxm spelade moddat minecraft. Jag vet inte vad som hände med tiden för jag hann inte titta färdigt på UFOsxms video men jag gjorde mig en Varma Koppen i alla fall och spelade lite minecraft innan det var dags för mig att ta mig till jobbet. På väg till busstationen var det nästan ingen på bussen och på väg till Harg var det desto mer på bussen. Så pass många att det var lite svårt att hitta säte på bussen men jag hittade en mittemot en ungdom som lyssnade på hög musik och som hade fötterna på sätet framför sig. Framför mig satte sig också en gammal gubbe och när det hade gått av en del personer så bytte jag säte eftersom jag inte stod ut med att sitta så trångt. På väg till arbetet brukar jag mest titta ut i landskapet som vi åker förbi. Det är väl oftast skönast så. Men väl på jobbet var det väl bara att byta om. Vi skulle klippa gräs men först skulle några personer ha möte så vi som inte hade möte fick sitta där utanför. När mötet var slut så gick vi till garaget och i garaget så hämtade vi verktyg som man kunde rensa ogräs med. Först trodde jag att jag skulle rensa ogräs men eftersom han som egentligen skulle klippa gräs inte hade riktiga arbetsskor så fick jag klippa gräs i stället. Och det var tungt. Det var en slänt som skulle klippas. På vissa ställen låg det gammalt gräsklipp från förut som fick gräsklipparen att gå segare. Ibland stannade den helt och hållet och ville inte starta igen. Jag fick lov att dra rätt mycket för att den skulle gå igång igen. I alla fall tog det inte så lång tid att bli färdig och när jag blev färdig så gick jag till de andra med gågräsklipparen. De höll på att rensa ogräs och när de var färdiga så gick vi till garaget. Där gjorde vi inte så mycket mer än att lämna av alla verktyg och köra in gräsklipparen och sen gå tillbaka till vår arbetslokal. Där satt vi en stund innan det var dags att byta om och gå därifrån. Men först ringde mamma och frågade om jag skulle komma. Och jag svarade att ja det kunde jag göra. Då sa hon något om att hon skulle träna hunden att träffa mig och jag förstod inte riktigt vad hon mena förrän jag gick dit. Men först skulle jag byta om och eftersom alla höll till där vi vanligen bytte om eftersom de skulle ha något till möte där vi vanligtvis brukade sitta så fick vi byta om på toaletten. Och först därefter säga hej då och gå hem. Mamma mötte upp mig i portaluppgången och sa att Bella väntade på mig i lägenheten. Då förstod jag att hon ville träna hunden att bara träffa mig. Och det gick väl bra. Först satt hon bara där vid dörren men efter ett litet tag så gick hon även fram till mig. Efter att mamma hade kommit in så satte jag på tvn och mycket handlade det om gängvåldet och skjutningarna vi ser i samhället just nu. Jag hade dock svårt att få grepp om hur stort av problem det var. Maten vi fick var jättegod. Det var någon fisk och sås och stuvade champinjoner och potatismos. För ett litet tag såg vi på SVT forum men efter ett tag bestämde vi oss för att se på partiledardebatten på SVT play. Till det drack vi pulverkaffe och egenbakade jättegoda blåbärsmuffins. Efter ett tag beslutade vi oss dock för att vi inte stod ut med att se mer partiledardebatt. Eller jag stod inte ut mer det vill säga så vi klädde på oss och gick ut. Bella behövde bajsa och kissa. Och när hon väl hade gjort det så åkte vi till ICA knuten. Jag handlade Varma koppen potatis och purjolök, mjölk, pulverkaffe, tandkräm, Coca cola, Mer pärondricka, Crispies, pajer och choklad. Efter det åkte vi hem till mig och efter det har jag inte gjort så mycket. Jag känner en djup avundsjuka på de som jobbar på Tonys pizza just nu och att jag inte får jobba kvar där sårar mig på ett sätt som jag inte kan hantera just nu. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Vad jag ska göra. Den person som jag försökte ta kontakt med vägrade att svara på varför jag inte fick jobba kvar där och för att slippa tänka på det i över huvud taget så raderade hon bara helt enkelt sin Facebookprofil. Så kan man göra tydligen om man vill slippa dryga personer. Men jag har jobbat på Tonys pizza en gång i tiden. Jag behöver säga det. Och jag behöver upprepa det gång på gång. För om jag inte gör det så har det inte hänt. Och har det inte hänt så är det ingen som bryr sig om att jag en gång i tiden jobbade på Tonys pizza. Att jag diska plåtar och vek kartonger. Att jag faktiskt praktiserade på Tonys pizza. Jag kan undra vad de andra gör på Tonys pizza. Hon vet jag ju redan vad hon gör eftersom hon raderade sin Facebookprofil men de andra har jag inte någon kontakt med eftersom jag inte har några namn på de och därför inte kunnat söka upp dem på internet. De andra på Tonys pizza jobbade jag nästan mer med men dem har jag ingen kontakt med. Bara minnen. Och det är bara minnen jag får leva på nu i tiden efter Tonys pizza. En tid då jag pendlat mellan Rosvalla, bild och data och nu slutligen Spindelplan. Det känns som något slutförvar. Som att det är där man hamnar i slutet av sitt liv. Och innan jag jobbade på Tonys pizza så praktiserade jag på Citygross. Där lade jag upp bananer. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag trodde att jag skulle inse något om jobbet som jag kunde dra lärdom av men nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra eller säga. Det känns som det är jättefarligt att säga någonting. Som att det, genom att skriva jättemycket om någonting, är jättefarligt att säga någonting. Men hur skulle det se ut om jag inte skrev någonting? Jag vet i alla fall vilka vänner jag har och jag får nog nöja mig med det. Men jag kan inte sluta tänka på att den här personen kan bete sig på det här sättet. Att hon inte svarar mig och genom att radera sin Facebookprofil undermedvetet säger att hon skaffat sig ett liv. Och undermedvetet säger till alla oss andra som har Facebook inte har ett liv. Så hur är det då att inte ha ett liv? Vissa gör precis lika vanliga saker som de som har ett liv, bara det att det syns på Facebook i stället. Jag tror inte att någon på Facebook tänker att man inte har ett liv. På sin höjd funderar man kanske på vad som skulle hända om man gick bort och någon närstående skulle få lov att ta hand om allt som man har på Facebook. Men att man inte skulle ha ett liv bara för att man har Facebook tror jag inte att någon tänker på. Jag anser det vara grovt förolämpande och kränkande behandling för alla oss som har Facebook och hoppas det upphör omedelbart!