Idag har varit en lång dag. Idag började dagen med att gå upp på morgonen, göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och tittade på när UFOsxm spelade moddat minecraft. Efter det så gjorde jag mig en Varma koppen Sparris och spelade lite minecraft innan det var dags för mig att gå iväg till jobbet. Och det var en gammal tant som skulle på bussen som jag funderade om man skulle hjälpa. Men det var någon annan som hjälpte henne så det gick bra ändå. På bussen var det lagom mycket folk. Både på väg till busstationen och på väg till Harg. Väl på jobbet så var det bara en arbetande där och jag bytte om. Vi skulle kratta löv idag. Inte lika mycket som i måndags. Skulle det visa sig. Men ändå tillräckligt mycket för att man skulle känna sig nöjd. Kände jag. I alla fall blev det mycket dötid efteråt och jag spelade mycket Bloons td 6. Patrik måste ha tröttnat lite på mig eftersom han gick in på toaletten och sedan klev ut och frågade om vi skulle spela Yatsy. Både jag, Patrik och Patrik. Spelade och jag vann. Så jag var väl lite glad så där när jag bytte om till vanliga kläder. Jag funderar på om jag gjorde något mer på jobbet men kan inte komma på vad det skulle vara i så fall. Jag gör ju alltid samma saker. Går till jobbet. Gör jobbet. Och går hem. Men efter jobbet idag så gick jag till affären och handlade mjölk, iskaffe, punschrullar, snacks, Coca cola, Mer pärondricka, paj och choklad. Efter det tog jag den buss som jag hann med mest att ta. Efter att jag kom hem så behövde jag förbereda mig lite på mötet vi skulle ha ikväll. Jag gjorde inte mycket annat än att spela minecraft, se Stamsite spela minecraft på you tube både i VR och vanligt. Jag har väl känt en stor frustration den senaste tiden att det inte händer någonting här på boendet. Och då menar jag inte aktiviteter utan rent allmänt så händer det ingenting här. Det är helt dött. Men det var inte de punkter jag skrev upp som jag ville ha svar på. De punkter jag skrev upp var; Om det sker ett brott – vad gör ni då? Och tid för nästa journalistmöte. Sen vet jag inte om jag ska ringa Niclas men på själva boendemötet pratades det som väntat aktiviteter. Jag kände väl en stor frustration byggas upp med tiden och fick väl något slags utbrott till slut om att; det borde väl gå att prata något annat än aktiviteter? Det verkade inte som så många lyssnade eller reagerade i över huvud taget på mitt utbrott. Vilket jag kan känna är lite så där konstigt efteråt. För vad var det de pratade om som var viktigare än mötet? Jag vet inte vad jag ska tycka om det här mötet egentligen. Jag vet inte vad man ska tycka om att det hela tiden bara pratas aktiviteter. Visst kan man göra det lite grann men hela mötet behöver väl inte handla om det? Sedan kan jag komma ihåg något personalen sa om att det var ju det boendemötena var till för; att prata aktiviteter. Jaha; så när man har något annat att prata om så ska det inte lyssnas på och lyftas fram? Låter väldigt konstigt i mina öron. Så nej; det blev inget bra boendemöte. Men jag fick i alla fall mina punkter framförda; att jag ville ha en tid som skulle va för nästa journalistikmöte. Allt handlar om det här mötet nu för tiden. Allt jag gör, allt jag andas, allt jag säger. Jag tror att mitt bästa alternativ just nu är att jag ringer Niclas personligen för så här kan vi inte ha det; att vi inte kan prata om något annat än aktiviteter vi gör på boendet. Jag vill komma ifrån det här uttrycket ”boendet”. Det känns på något sätt fel och dehumaniserande. Jag skulle väl snarare bara vilja kalla det ”hem” eftersom det är vad det är för mig. Och här ska jag inte behöva tänka på vad andra vill göra på det här boendet. Jag gör det jag vill på det här boendet och jag försöker övertyga mig själv med det. Även fast vi har sådana här boendemöten där det inte alls känns som man bestämmer över sitt eget liv. I stället känns det som någon annan styr över ens liv och det kan väl aldrig vara bra? Nej det här blev inget bra boendemöte. Men jag vet inte riktigt vad man ska göra åt det. Vad man liksom ska göra för att få andra att inte prata aktiviteter. För jag kan väl liksom inte tvinga andra att inte prata aktiviteter? Eller så är det just det jag kan göra. Som det är just nu känns det inte bra. Och nu känns det ännu värre när man kan bli hotad eller misshandlad till tystnad. Det kan väl aldrig vara bra att man känner den rädslan? Att det finns det hotet hängandes över en? Det kanske inte bara var dåliga saker som sades på det här mötet. Och med ”dåliga” menar jag aktiviteter? Nej jag tänker inte acceptera det här! Att den här sekten bara vill prata ”aktiviteter” hela tiden! Hur ska jag någonsin kunna lugna ner mig själv när jag är så upphetsad hela tiden? Men vi pratade om något annat mot slutet av mötet. Han kollade upp när nästa journalistmöte kunde vara och han undrade om femtonde november var ett bra datum för att ha journalistmöte? Då kunde eventuellt Martin vara med också nämligen. Och jag sa att ja det går väl bra. Och så åt vi tårta och drack kaffe. Pratade om andra saker. Jag nämnde att jag är i slutet på Slutet på historien av Jan Guillou. Han frågade om inte han var död och jag svarade skrattandes att det var han nog inte. Han brukar ju skriva i Aftonbladet lite då och då. Och Magnus kollade upp Guillou på Google och upptäckte att han hade skrivit en massa böcker. Jag nämnde också att jag skulle läsa Medan giftet sprider sig och Min hand i min. Men för det mesta undrar jag vad det blev av det här mötet egentligen. Ska vi inte kunna prata om något annat än aktiviteter? Ska vi inte kunna prata om sådant som verkligen betyder något? Det känns som det här mötet försvann i någon slags dimma. Att man bara glömde allt det jobbiga och sen behövde man inte tänka mer på det. Men gissa vad; det jobbiga försvinner inte bara för att man slutar tänka på det. Det växer och växer tills att det till slut blir alldeles övermäktigt att hantera. Då är det för sent. Då kan man inte komma efteråt och säga att man inte fick det och det sagt…

En annan grej jag tänkte på när vi hade det här mötet var att en person inte var närvarande när vi hade det här mötet. Jag vet inte vad hon gjorde i stället men det känns ju inte bra när vissa inte väljer att vara närvarande på mötet. Det blir lite dålig stil mot oss andra. Jag känner i alla fall att det var lite dålig stil mot oss andra och jag kan undra vad hon gjorde i stället som var viktigare än boendemötet. Nu fanns det väl i å för sig rätt mycket man kunde göra i stället för att vara på boendemötet eftersom det bara pratades aktiviteter hela tiden. Och det kunde jag bli rätt trött på. Så pass trött att jag fick någon form av raseriutbrott där jag sa något i stil med att ”kan vi inte prata om något annat än aktiviteter hela tiden?”. Just nu känns det som att jag upprepar det jag sagt än en gång. Jag får be om ursäkt i så fall men jag hoppas verkligen att boendemötena förändras i framtiden. För som det är just nu kan jag inte gå på dem. När det kommer till den här studiecirkeln så funderar jag på att ringa Niclas imorgon. Det kanske är bästa alternativet nu när han inte svarar mig på mejl. Kanske han inte tänker på det eller så har han glömt bort det. Alldeles oavsett tror jag att jag får en bättre kontakt med honom om jag ringer till honom. Jag behöver bara komma förbi den där spärren att verkligen göra det. Jag får väl öva lite i förväg och slå in telefonnumret i luren. Så svårt borde det inte va! Till dess funderar jag vad jag ska göra härnäst. Det känns som det är något som inte stämmer, som att något är fel, men jag kan inte komma på vad. Visst; personalen kommer och ger mig medicin vid halv nio men sen då? Ska vi bara glömma att vi hade världens konstiga möte vid sju-tiden? Och med konstig menar jag att vi nästan uteslutande pratade om aktiviteter som vi skulle tänkas vilja göra på det här boendet. Nu kommer vi till det igen. ”Boendet”. Jag känner inte att jag bor på ett boende. Jag känner att jag bor på ett hem och det här hemmet är mitt eget ingen annans. Ska det vara så svårt att förstå för de andra? Tydligen ska de det eftersom de fortsätter sina liv precis som vanligt även fast ingenting är som vanligt. Vad händer när någon går över den där gränsen? Gör något brottsligt? De sa att de skulle ringa polisen men skulle de verkligen göra det om nöden krävde det? För som det kändes just då så kändes det som de inte kunde det och det var ingen kul känsla. Jag vet inte vad någon är kapabel till men jag vill liksom inte bara dö så där hur som helst. Det är något som jag verkligen, verkligen inte vill. Jag vill verkligen, verkligen leva och det vill jag göra nu. Nu när jag kan skriva om vad jag verkligen känner och tycker om saker och ting. Så hur tycker jag att den här dagen har varit då? Inte så bra. Kort sagt. Den började väl bra med jobb och allting men sedan kom det här mötet och förstörde allting. Jag bara hoppas, hoppas att en viss person inte hoppar på mig av någon anledning som jag inte vet än men som jag förmodligen får skriket i ansiktet på mig. De säger att de ska lösa ”konflikten” inom boendet. Jaha; och sen då? Ska man bara glömma det och gå vidare? I mitt fall tycker jag att det hade varit bättre om polisen fick lösa den här konflikten för jag kan inte göra det. Jag vet inte hur man ska göra för att lösa den här konflikten. Eller vad konflikten är från första början. Kanske var det något jag hade sagt, eller gjort, som fick konflikten att blossa upp? I början tyckte jag att vi kunde komma överens så bra. I början tyckte jag att vi i alla fall kunde prata med varandra. Nu kan vi inte det längre. Varför det? Jo för hon var inte på mötet. Men hur ska det gå på fredag då hon eventuellt är där? Jag vet inte riktigt. Jag vill inte tänka det värsta om personer. Jag vill inte tänka på att hon är kapabel att hota eller misshandla mig. Men nu gör jag det. Och det skrämmer mig. Det får varje cell i min kropp att paralyseras. Men ärligt talat börjar bli rätt trött på alla dessa konflikter som blossar upp hela tiden. Varför kan vi inte bara hålla sams liksom? Nu har jag bara lite kvar att läsa av den här boken innan jag kan börja med nästa och jag ser fram emot det så oerhört mycket. Jag kanske inte kommer kunna va kontaktbar under den här tiden, men det är inte heller min mening. Jag behöver något annat att tänka på, något som distraherar mig från allt dåligt som händer i världen. Det kanske är därför som jag nästan inte kan lyssna på någon annan musik än P2. Jag vill komma till ro på något sätt. Och på fredag kanske jag får komma hem till mamma och hälsa på hunden Bella? Jag behöver något positivt att tänka på. Hela tiden. Annars går jag sönder. I bitar. Det var något jag skrev en gång i tiden. Att Allting faller. Känner jag att det fortfarande gör det för mig eller känner jag att jag har fast grund att stå på nu? En fråga jag känner att jag inte har något rakt svar på. För vad betyder det jag känner egentligen? Ingenting. Man får inte känna någonting när man skriver journalistik. Det är en gammal regel…