Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och titta på när UFOsxm spelade moddat minecraft. Efter det gjorde jag inte mycket annat än att spela minecraft, allt för att döda tid till att jag skulle på mötet klockan två. Martin ringde och frågade om jag var redo för mötet. Det var jag. Jag hade lyssnat på The dark knight av Hans Zimmer också. Men innan jag skulle gå iväg så stängde jag av datorn och radion. Allt kändes väldigt avstängt när jag gick härifrån. Först hade jag inte tänkt stänga av datorn när jag skulle gå härifrån men ångrade väl mig när jag tänkte på hur mycket ström den skulle dra. Eller det vet jag i å för sig inget om men jag tänkte att det var bra att stänga av datorn av anledningar som jag inte visste så mycket om. Så det var väldigt avstängt när jag gick härifrån. Och Martin kom och hämta mig. Vi tog bussen in till stan och sedan bussen mot lasarettet. Väl på sjukhus så anmälde jag mig och sen var det bara att vänta tills det var ens tur. När det var ens tur så kunde jag prata om allt möjligt som hur jag har det på jobbet och om det finns någon konflikt där. Det kändes inte som jag fick prata tillräckligt mycket utan avbröts mitt i en mening. Jag vet inte riktigt vad jag pratade om heller. Jag tror jag pratade om arbetet och hur det var, men jag hann även nämna att jag funderade på att gå på veckokurs anordnat av Ung Vänster den 4–7 januari och att jag funderade på att vara ledig under Musikhjälpen. Vi pratade också om konflikten på jobbet och om hur den skulle lösas. Jag tror att psykologen nämnde att dialog är väldigt viktigt. Annars nämnde personalen som var med mig att jag hade skrivit något om honom. Något om att han hade varit en testosteronstinn gymare. Det hade tydligen någon läst på Facebook och därefter berättat till honom personligen. Känns väl så där att sådant pratas högt om bakom min rygg, men jag antar att jag få skylla mig själv eftersom jag själv hade skrivit att den här personen var aggressiv och offensiv. Så hur var mötet då? Jag vet inte riktigt. Det kändes inte som det gav någonting. Inget som jag kunde få om jag, till exempel, i stället jobbade. Han frågade om hur det var att få påökt också och jag sa att det gick väl bra. Först jobbade jag ju bara måndagar och onsdagar men nu jobbar jag fredagar också. Jag sa att jag inte gjorde så mycket på fredagar ändå; att jag till och med inte bytte om. Bara tog någon promenad med de andra samtidigt som de andra höll på med tvätten. Så här efteråt kan jag fundera kring vad det var vi pratade på det där mötet egentligen. Vi pratade lite om skrivandet också. Att jag höll på att läsa en tidning som heter Skriva och en bok som heter Medan giftet sprider sig. Men när det kom till skrivandet i övrigt så visste jag inte hur det gick. Jag berättade att jag brukade skriva dagboksanteckningar efter varje arbetspass men då sa psykologen att man fick vara försiktig vad man la ut på internet. Att det fanns folk som kunde bli ledsen av det man skriver. Men jag är osäker om han sa det i början av mötet eller slutet av mötet. Efter mötet så kändes det som jag hade sagt mer än jag borde. Att jag gett för mycket av mig själv. Mitt personliv. Eller jag vet inte varför jag aldrig hittar någon att dela mitt liv med. Det nämnde de på mötet också. Att jag hade upplevt mig ensam och att jag funderade varför jag aldrig hittade någon att dela mitt liv med. Det var innan jag började prata om skrivandet rent allmänt och när jag pratade om det så nämnde personalen att jag hade varit frustrerad att ingen ville skriva på bloggen. Det är jag ju fortfarande men säger det väl aldrig högt. För jag vet att ingen vill veta det ändå. Jag fick dock känslan att personalen var väldigt konfliktsökande; försökte leta upp mina svaga sidor, oavsett om det handlade om relationer eller mitt skrivande. Jag hoppas att det kommer någon annan de gamla gummor och gubbar som brukar komma hit. Jag börjar bli så trött på det. Men så, efter mötet, tog vi bussen till busstationen igen. Jag skyndade mig in till Pressbyrån för att köpa något gott att äta och hittade någon god måltid med tortellini och tomatsås. Det var precis så jag hann med bussen till Brandholmen och jag började få känslan att personalen började få slut på ämnen att prata om. Jag visste inte om han var sur på mig för att jag hade kallat honom testosteronstinn men det kändes nästan som det. Just nu är jag glad att jag bara behöver jobba imorgon men jag tycker det är lite jobbigt att konflikter ligger och bubblar under ytan så här. Å ena sidan har jag en konflikt på jobbet som jag måste prata om och nu var det en med personalen också. Det är jobbigt men jag vet inte hur jag ska göra. Det är för nära. Jag har ingenstans att ta vägen. Mer än till jobbet då. Jag ska ju ha matstöd nu klockan sex. Och sen vet jag inte vad jag ska göra. Jag borde läsa tidningen Skriva och boken Medan giftet sprider sig. Men allt det jag gör skjuter bara det framför mig som jag borde göra. Att jag borde skriva något eget. Jag har väl några tankar om vad jag borde skriva om men det gäller ju att sätta sig ner och göra det också. Som det är just nu skriver jag ingenting och jag vet inte om det är så jag vill att det ska bli men det är så det blivit. Kan inte göra så mycket åt det. Detta skrivande. Som fyller mina dagar. Som fyller mitt liv. Som det är just nu kan jag inte skriva något. Jag kan bara inspireras och ta efter. Det är det längsta jag kan gå. När det kommer till att skriva något eget. Sen att jag inte har något eget att skriva får bli ett senare problem. Jag har ju inget eget att skriva om. Det är det faktum jag har att utgå ifrån. Men desto mer att läsa. Läsa både tidning och bok; jag funderar hur det kommer gå imorgon egentligen. När jag ska arbeta. Jag tror det kommer gå alldeles utmärkt. Men jag skjuter fortfarande framför mig det faktum att jag borde skriva något. I alla fall är jag väldigt trött på att skriva om mig själv. Kanske att jag skulle ha en karaktär. Kasper kanske. Och sedan en scen som tar sin utgångspunkt i att han egentligen sover. En tätbevuxen skog kanske. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Men det gör kanske heller inget. Jag får väl testa mig fram och se vad som funkar. För man kan inte skynda fram bra litteratur; det kan bara provas fram. Men jag kan undra varför det inte kommer några tjejer hit. Har jag bara haft otur? Just nu kan jag nog inte tänka på något annat än arbetet dock. Arbete, arbete och arbete. Det är som det blir hela ens liv till slut. Men jag har väl ett liv utanför arbetet också? Jag tror det. Något jag försöker skriva om. Med ord som börja förlora sin mening. Jag vet inte längre vad skrivandet har för mening. Har det någon mening? Någon mening borde det väl ha? Annars hade jag väl inte suttit ner och skrivit flera meningar per dag. Men att jag inte har något skrivande som jag vet är mitt eget vet jag är ett problem. Men som det är just nu vet jag inte hur jag ska lösa det. Jag antar att jag får läsa och läsa och förhoppningsvis hitta något att skriva om eftersom…