WordPress undrar vad mitt första intryck är som jag vill ge människor. Jag vet inte riktigt. Jag önskar väl att det inte vore så svårt att träffa nya människor, men det är det. Det första intrycket jag väl skulle vilja ge är väl att jag är lite intensiv och militaristisk. Jag antar att det är en skada från Brunnsvikstiden. Det här att jag alltid kollar på polisens hemsida om något har hänt och om något hänt i närområdet. Oftast gör det ju inte det. Oftast är allt som vanligt. Men jag vill fortfarande verka intensiv och militaristisk eftersom om jag inte gör det så riskerar jag att dö. Det är som en kamp om tiden. En kamp om klockan. Om man inte är försiktig så rinner tiden ut. Och då är det redan för sent. I alla fall. Jag vill inte att folk får intrycket av mig att jag är dryg och jobbig. Men det är tyvärr det intrycket man oftast får när man är intensiv och på. Man blir som en syndabock som man kan skylla världens alla problem på. Ett OK som stundtals blir övermäktigt att bära. Men man måste ju kunna leva sitt liv normalt också. Slippa tänka på vad andra tänker om en. För om man skulle tänka på vad andra tänker om en så skulle man ju bli alldeles galen. Och alldeles, alldeles utmattad. Det vill inte jag bli. Men man lever hela tiden på en smal tråd. Råkar man vippa åt ett håll så är det kört för en. Man ska upprätta en balans med att jobba, laga mat och ha en fritid. Man ska upprätta någon slags mask som på ett sätt visar vem man är. Till slut går det inte längre. Till slut går man in i väggen. Blir utmattad. Som jag gjorde en gång för länge sen. Eller så länge sen var det väl inte eftersom jag fortfarande bodde i Nyköping då. Men jag praktiserade på Mariebergsgården. Och kände väl att det blev för mycket till slut för till slut hamnade jag på psyket. Hur jag hamnade där är för mig ett mysterium. Men det är såna vägar livet tar ibland. Och man får acceptera vad de är; lärdomar inför saker som ännu inte kommit men snart ska komma…