Jag befinner mig nästan i mitten av veckan. Imorgon ska jag jobba. Och klockan sex ska jag ha matstöd. Den här bilden påminner mig om en tid som varit men som aldrig kommer tillbaka. Jag och Jimmy gick till anslagstavlan för att vänta på minibussen som skulle till Siknäs. Jag tänker att det måste ha varit den här vyn vi måste ha sett medan vi väntade minibussen. De här husen, ladorna och lyktstolparna. Att tänka på något som skedde för så länge sen ger lite perspektiv. På livet och vad man egentligen gör med det. Men jag har tänkt att jag ska skriva om livet också. Kanske inte bara just nu dock. Just nu vill jag skriva om en annan plats som hade röda byggnader och lysande gatlyktor. Men just nu kan jag inte sluta tänka på jobbet. Jag har inget emot jobbet jag har just nu men jag blir så enormt frustrerad när jag tänker på hur de på Tonys pizza betedde sig mot mig. Jag saknar det jobbet så att det gör ont. Men jag vet inte vad jag ska göra längre. Vad jag ska ta mig till. Min revansch skulle kunna bli att jag skriver om Tonys pizza. Om de mardrömmar jag haft om det stället. Där man istället för vanligt kött börjat använda människokött i pizzorna. Människokroppar som styckats upp och lagts i delar för att sedan användas. Mmm… gott med pizza… Jag vet inte vad som skulle kunna leva upp till den mardrömmen mer än den där filmen där några person kraschlandade på en glaciär och fick lov att äta sina egna för att kunna överleva. Det är sådana extrema situationer att det är svårt att tänka sig in i hur det skulle kunna va att äta sina egna men om man gör det så är det den absolut sista utvägen för att överleva. Förresten längtar jag tills det blir Ung Vänsters veckokurs. Det känns som en grej där man får möta likasinnade och är på en plats där man känner sig som hemma på…