Nu har jag sett avsnitt fyra av Moon knight och oh boy vilka godbitar den levererade. Till att börja med så verkade det som han hade identiteten som Steven och att Steven och Marc var i konflikt med varandra. De hade nu kommit till graven och skulle undersöka den. De upptäckte massor av gamla reliker, han och hans fru, som var kopplade till de gamla egyptiska gudarna. Men det mesta av avsnittet handlade väl mest om hur de skulle komma till graven före fienden; en person som avslöjade en hemsk sak om Marc Spector. Han hade nämligen varit med när hennes pappa hade dött. Det avslöjade fienden. Men Marc försvarade sig genom att säga att det inte var han som hade skjutit pappa och att han hade försökt försvara honom. Fienden kommer ikapp dem och skjuter Marc som hamnar i vattnet och därefter en psykiatri. Han verkar ha blivit helt handlingsförlamad och hans fru hjälper honom så gott det går. Fienden, som nu har blivit någon slags psykolog, sitter i samtal med Marc och det är då han minns att han skjöt honom. På något sätt lyckas han fly rummet han sitter i och märker att någon ligger instängd i en sarkofag. När han öppnar sarkofagen så upptäcker han att det är han själv, om det är antingen Marc eller Steven vet jag inte, men han möter alltså sig själv i den där psykiatrimottagningen och de flyr båda iväg när de upptäcker att någon är på väg till dem genom en dörr. När dörren öppnas så står en flodhäst där och säger med tjejig röst. Både Marc och Steven skriker och sen är avsnittet slut. Jag vet inte om jag missar något; det var så mycket som hände i det här avsnittet att jag har svår att hålla koll på allting. Bland annat blev de jagad av någon slags mumifierad varelse som dödade personer och la deras kroppsdelar i urnor. Så det var en hel del som hände i det här avsnittet helt enkelt. Men jag skulle rekommendera att om man är intresserad av att veta vad som hände i avsnittet tittar på Moon knight själv. Jag kan ju inte bara vara någon slags budbärare hela tiden utan vill själv kunna njuta en serie utan att skriva vad som händer hela tiden…

Trafikhinder, Nyköping

E4 stillastående bil. Klockan 12:40 i Nyköping, Jönåker, ska två bilar stå mycket illa till på E4 strax innan avfarten till Jönåker, norrgående riktning. I höger körfält ska en bil stå, men det ska vara personer till vänster om bilen som byter däck. På väg ut till platsen är polispatrull. En uppdatering klockan 13:13. Inga bilar står trafikfarligt till. Patrull har kontrollerat platsen och vägen är helt öppen.

Källa: Polisen.se

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda Björnen-mackor, pulverkaffe och såg färdigt ett videoklipp från What about it på you tube. Jag gjorde mig en Varma koppen potatis och purjolök och spelade lite minecraft innan det var dags för mig att gå till jobbet. På väg till jobbet var det lagom mycket folk både på väg till busstationen och Spindelplan. Väl på jobbet behövde jag inte byta om eller göra något ansträngande. Det mest ansträngande jag gjorde var väl när jag började spela Bloons td 6 och det var inte ens svårt. Dock var inte det jag gjorde mest utav utan det jag gjorde mest utav var bara att sitta där och göra ingenting. Jag vet att Jimmie Åkesson skulle göra ett tal till nationen på arabiska idag men det var inget jag tänkte på då. Vad jag tänkte på vet jag dock inte. Den senaste tiden har jag känt mig så tom, som att jag inte har något att säga. Vilket jag känner att jag visst har att göra. Jag har så extremt mycket att säga. Sen att jag inte vet hur jag ska formulera det eller sätta ord på det är en annan sak, men jag har fortfarande inte inget att säga. Så där satt jag på jobbet. Utan något att göra. Utan något att säga. Så därför blev jag rätt förvånad när arbetshandledaren började prata med mig. Han frågade om jag skulle spela något spel. Först trodde jag han mena mobilspel men sedan sa han det svenska spelet och tänkte att han nog inte kunde mena mobilspelet trotts allt. Så jag svarade minecraft som en fråga och ja jag ska spela minecraft i helgen. Jag håller på att bygga en sugar cane- farm. Men så för att få tiden att gå lite grann så spelade jag lite Bloons td 6. De andra skulle gå och hämta tvätten och arbetshandledaren skulle ut och rasta hunden. Det blev ingen promenad idag eftersom det regnade idag och jag var rätt glad att jag valde att ha regnjackan på mig idag eftersom det regnade extremt mycket. När det hade gått ett tag så var det dags att gå hem och då ringde jag hem till mamma men hon svarade att hon hade gått och blivit sjuk så jag kunde inte gå till henne idag. Men det gjorde inte så mycket eftersom jag ändå hade rätt mycket att göra när jag kommit hem sen. Jag gick till ICA knuten och handlade mjölk, bregott, Runda björn, snacks, Coca cola, Mer pärondricka, paj, matlåda och choklad. Efter det tog jag bussen hem och väl hemma så valde jag att laga mat. Chicken nuggets med makaroner, frusna grönsaker och sötsur sås. Jag var så pass hungrig att jag ville äta då trotts att personalen skulle komma klockan fem för matstöd. Men när de kom klockan fem fick jag helt enkelt säga att jag redan hade ätit och att jag inte behövde något matstöd idag. Maten var förresten mycket god. Jag njöt av varenda sekund medan jag åt maten. Och förresten kände jag mig lite dansglad medan jag lagade maten. Jag gjorde en tik tok där jag dansade till musiken i P3 och när maten var färdig tog jag ett kort på den och la upp på Instagram. Sen dess har jag hunnit köra parkourrace på värld 2 på 90gq open. Jag funderar mycket kring vad jag ska skriva härnäst. Jag tänker att det är mycket som att laga mat. Att man behöver recept och att man behöver laga den väl för att det ska smaka gott. Så är det i alla fall för mig. Men så har jag inte gjort något annat än att skriva också. Det är som att hela mitt liv är i skriven text. Jag funderar hur tiden såg ut innan man började skriva. Vill man ens tillbaka till den tiden? Jag tror inte det. Jag tror man vill vara på precis den tid som är nu. Jag vet inte vad Jimmie Åkesson sagt i sitt tal till nationen men jag tycker inte man ska snacka skit om sitt land. Vi är inget rasistiskt fördomsfullt land utan ett inkluderande land med rik mångfald. Så vill jag tänka att vi är i alla fall. Kanske att jag varit för tyst om den här saken för länge. Kanske att jag har väntat för länge. Men nu har jag orden i min mun i alla fall och de säger INTE I MITT NAMN Jimmie Åkesson. Vi tänker inte starta ett tredje världskrig eller nya koncentrationsläger eller hur det hade blivit om Hitler hade vunnit kriget. Alltså att författare ska sättas i läger för att torteras och tvingas skriva litteratur som enbart är godkänd av fuhrern. En sådan verklighet passar bättre i fiktionen och Tony Samuelsson var mästerlig när han skrev om det. Jag får dock grov ångest och existentiella besvär när jag tänker på hur det kunde ha blivit. Skrivandet är alltid farligt. Det är så det är och det är så det alltid kommer var. Men just nu vill jag göra något annat dock. Något som jag mår bra av…

WordPress vill att jag nämner något som jag tycker att alla bör veta. Jo något som alla bör veta är att jag gick i en skola som hette Brunnsviks Folkhögskola en gång i tiden. Att jag var med och protesterade mot flytten som skulle ha ägt rum men som blev framflyttad på grund av våra protestaktioner och manifestationer. Men det var inte bara dåligt som hände. Ibland var det fester på skolan också. Och de kunde pågå in till långt in på natten. Då var det svårt att sova. Jag kan sakna den känslan. Att det inte var så tyst runt omkring en. Som det är nu. Jag kan inte fatta att det är så tyst runt omkring mig. Hur kan man leva i den här tystnaden? Nej nu ska jag förbereda mig inför imorgon. Jag ska jobba imorgon. Det enda som håller mig vaken just nu är Pink Floyd. Det passar perfekt om man behöver hålla sig vaken. Det är som en dos medicin. Pink Floyd alltså. Och jag har lyssnat väldigt mycket på dem den senaste tiden. Jag skulle nog nästan påstå att jag blivit lite av en expert på Pink Floyd. Det får mig att förstå varför så många lyssnar på dem. Jag kände två personer som lyssnade på dem. Den ena gick på Brunnsvik med mig och heter Helga Arvesten. Hon har försvunnit helt från Facebook nu och jag vet inte varför men jag chansar på att det är någon kille som kontrollerar hennes liv just nu. En annan person som jag vet lyssnade på Pink Floyd träffade jag i Fulufjället när jag praktiserade där. Jag kommer inte ihåg hans namn just nu men jag minns att han var jättebra på att ta foton och hade Pink Floyd som ett litet sidointresse. Jag har för mig att han var med och spelade i något som heter P Floyd i Dalhalla. Fast jag minns som sagt inte något om hur det var att praktisera i Fulufjället eller något annat som var innan Brunnsvik. Det mesta hände i Brunnsvik och det var både på gott och på ont. Jag kan sakna den tiden men vet att jag inte kan få den åter. En annan grej som jag tycker alla bör veta är att jag hade en farmor som hette Eva Karlsson en gång i tiden. Hon dog i cancer…

WordPress undrar vad det innebär att vara ett barn innerst inne. Att vara barn innerst inne innebär att man alltid nära till sitt inre barn. Vilket i sin tur innebär att man har livfull fantasi. Det betyder inte att man kan tvinga fram något kreativt. Det betyder heller inte att man kan göra det. Ens inre barn måste få känna att den kan vara och göra precis som hen vill. I mitt fall så vill nog mitt yngre barn att jag skriver på berättelserna om Pajas pyjamas, Myrens guld och Den vita masken. Jag har skjutit på det så länge men jag kanske måste skriva på det nu. Det har i alla fall en röd tråd, något att gå efter, något som mitt skrivande i övrigt inte haft. Vilket är lite smärtsamt att erkänna för sig själv så här efteråt men det gäller väl att bara ta geten i hornen och börja på något nytt. Eller nytt och nytt; det är ju idéer jag haft för ett tag nu. Jag skulle inte kalla de här idéerna för nya, snarare undanstoppade. Jag visste inte vad jag skulle göra med de här idéerna då och jag vet inte vad jag ska göra med de här idéerna nu. Jag skulle kunna pröva att skriva lite mer på En natt i Brunnsvik. Även fast idén känns gammal. Men det är väl lite det som är meningen också? Allting kan ju inte vara nytt hela tiden. Men om jag ger upp på En natt i Brunnsvik, om jag inte hittar något nytt sätt att skriva den på, vilket jag har känt rätt länge nu. Då ger jag upp och skriver på någon av de andra berättelserna jag har. Till dess får ni önska mig lycka till och hoppas att jag inte får en mental härdsmälta medan jag skriver…