Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se på när UFOsxm spelade moddat minecraft. Efteråt gjorde jag mig en Varma koppen med sparrissmak och spelade lite minecraft innan jag tog bussen till jobbet. På bussen var det inte många personer varken till busstationen eller Spindelplan. Det kändes som en person flörtade med mig på bussen men jag var osäker. Väl på jobbet behövde jag prata med en person på jobbet med en gång. Det faktum att hon hade sagt till en personal att jag hade skrivit att han var testosteronstinn. Hon satte sig bredvid mig och sa att man inte skulle snacka skit om andra personer på nätet och jag skämdes jättemycket. Jag tror inte hon brydde sig så mycket om det dock eftersom hon fortsatte spela sitt Mario 3D-spel. Efter det skulle vi kratta och jag hoppas verkligen att det var sista gången vi krattade nu. Jag börjar bli så trött på att kratta. Men det måste ju göras också. Och man kämpar med att kratta löv mellan grenar som fastnar i krattan och ställer till det för en. Allt som allt fick vi i alla fall ihop tre säckar med löv och vi åkte iväg till Björshult för att slänga löven. Det gick fort dock och kort därefter bytte jag om och kort därefter så fick jag gå hem om jag ville sa vår arbetshandledare. Så jag gick hem men först gick jag till ICA knuten för att handla lite mjölk, Coca cola, Mer pärondricka och paj med körsbärstomat och mozzarella eftersom det inte fanns någon mexikansk tacopaj. Jag gick inte heller till mamma eftersom hon skulle jobba natt och jag ska ha journalistmöte ikväll. Jag undrar hur det kommer gå dock; jag känner väl rent spontant att jag behöver skriva av mig lite. Hur jag mår, vad jag gör om dagarna för att må bra och en massa annat som jag inte har någon koll på just nu. Jag har mina gamla anteckningar från Brunnsvikstiden. Men kommer jag behöva skriva ner varenda nyhet som hänt i Nyköping den senaste tiden? Det känns som jag kommer behöva förbereda det här mötet lite noggrannare än jag tänkt först…

WordPress undrar vad den häftigaste saken är som jag hittat och behållit. Jag hittade en bok en gång i Brunnsviks bokstuga. Jag vet inte om man fick ta en sådan sak egentligen men jag gjorde det i alla fall. Vi tänkte att vi räddade det från att kasseras men nu verkar det ju som att allting är kvar. Eller det är i alla fall intrycket jag får av de som fortfarande är aktiva inom Brunnsviks Folkhögskola. Hundrasju år existerade den skolan. Den levde långt innan jag var född. Upplevde sjutti-, åtti- och nittitalet. Men mitt skrivande har aldrig handlat om de som bott där förut utom om när jag bodde där. Och jag bodde där i slutet av dess livstid…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och titta på när UFOsxm spelade moddat minecraft. Efter det gjorde jag inte mycket annat än att spela minecraft, allt för att döda tid till att jag skulle på mötet klockan två. Martin ringde och frågade om jag var redo för mötet. Det var jag. Jag hade lyssnat på The dark knight av Hans Zimmer också. Men innan jag skulle gå iväg så stängde jag av datorn och radion. Allt kändes väldigt avstängt när jag gick härifrån. Först hade jag inte tänkt stänga av datorn när jag skulle gå härifrån men ångrade väl mig när jag tänkte på hur mycket ström den skulle dra. Eller det vet jag i å för sig inget om men jag tänkte att det var bra att stänga av datorn av anledningar som jag inte visste så mycket om. Så det var väldigt avstängt när jag gick härifrån. Och Martin kom och hämta mig. Vi tog bussen in till stan och sedan bussen mot lasarettet. Väl på sjukhus så anmälde jag mig och sen var det bara att vänta tills det var ens tur. När det var ens tur så kunde jag prata om allt möjligt som hur jag har det på jobbet och om det finns någon konflikt där. Det kändes inte som jag fick prata tillräckligt mycket utan avbröts mitt i en mening. Jag vet inte riktigt vad jag pratade om heller. Jag tror jag pratade om arbetet och hur det var, men jag hann även nämna att jag funderade på att gå på veckokurs anordnat av Ung Vänster den 4–7 januari och att jag funderade på att vara ledig under Musikhjälpen. Vi pratade också om konflikten på jobbet och om hur den skulle lösas. Jag tror att psykologen nämnde att dialog är väldigt viktigt. Annars nämnde personalen som var med mig att jag hade skrivit något om honom. Något om att han hade varit en testosteronstinn gymare. Det hade tydligen någon läst på Facebook och därefter berättat till honom personligen. Känns väl så där att sådant pratas högt om bakom min rygg, men jag antar att jag få skylla mig själv eftersom jag själv hade skrivit att den här personen var aggressiv och offensiv. Så hur var mötet då? Jag vet inte riktigt. Det kändes inte som det gav någonting. Inget som jag kunde få om jag, till exempel, i stället jobbade. Han frågade om hur det var att få påökt också och jag sa att det gick väl bra. Först jobbade jag ju bara måndagar och onsdagar men nu jobbar jag fredagar också. Jag sa att jag inte gjorde så mycket på fredagar ändå; att jag till och med inte bytte om. Bara tog någon promenad med de andra samtidigt som de andra höll på med tvätten. Så här efteråt kan jag fundera kring vad det var vi pratade på det där mötet egentligen. Vi pratade lite om skrivandet också. Att jag höll på att läsa en tidning som heter Skriva och en bok som heter Medan giftet sprider sig. Men när det kom till skrivandet i övrigt så visste jag inte hur det gick. Jag berättade att jag brukade skriva dagboksanteckningar efter varje arbetspass men då sa psykologen att man fick vara försiktig vad man la ut på internet. Att det fanns folk som kunde bli ledsen av det man skriver. Men jag är osäker om han sa det i början av mötet eller slutet av mötet. Efter mötet så kändes det som jag hade sagt mer än jag borde. Att jag gett för mycket av mig själv. Mitt personliv. Eller jag vet inte varför jag aldrig hittar någon att dela mitt liv med. Det nämnde de på mötet också. Att jag hade upplevt mig ensam och att jag funderade varför jag aldrig hittade någon att dela mitt liv med. Det var innan jag började prata om skrivandet rent allmänt och när jag pratade om det så nämnde personalen att jag hade varit frustrerad att ingen ville skriva på bloggen. Det är jag ju fortfarande men säger det väl aldrig högt. För jag vet att ingen vill veta det ändå. Jag fick dock känslan att personalen var väldigt konfliktsökande; försökte leta upp mina svaga sidor, oavsett om det handlade om relationer eller mitt skrivande. Jag hoppas att det kommer någon annan de gamla gummor och gubbar som brukar komma hit. Jag börjar bli så trött på det. Men så, efter mötet, tog vi bussen till busstationen igen. Jag skyndade mig in till Pressbyrån för att köpa något gott att äta och hittade någon god måltid med tortellini och tomatsås. Det var precis så jag hann med bussen till Brandholmen och jag började få känslan att personalen började få slut på ämnen att prata om. Jag visste inte om han var sur på mig för att jag hade kallat honom testosteronstinn men det kändes nästan som det. Just nu är jag glad att jag bara behöver jobba imorgon men jag tycker det är lite jobbigt att konflikter ligger och bubblar under ytan så här. Å ena sidan har jag en konflikt på jobbet som jag måste prata om och nu var det en med personalen också. Det är jobbigt men jag vet inte hur jag ska göra. Det är för nära. Jag har ingenstans att ta vägen. Mer än till jobbet då. Jag ska ju ha matstöd nu klockan sex. Och sen vet jag inte vad jag ska göra. Jag borde läsa tidningen Skriva och boken Medan giftet sprider sig. Men allt det jag gör skjuter bara det framför mig som jag borde göra. Att jag borde skriva något eget. Jag har väl några tankar om vad jag borde skriva om men det gäller ju att sätta sig ner och göra det också. Som det är just nu skriver jag ingenting och jag vet inte om det är så jag vill att det ska bli men det är så det blivit. Kan inte göra så mycket åt det. Detta skrivande. Som fyller mina dagar. Som fyller mitt liv. Som det är just nu kan jag inte skriva något. Jag kan bara inspireras och ta efter. Det är det längsta jag kan gå. När det kommer till att skriva något eget. Sen att jag inte har något eget att skriva får bli ett senare problem. Jag har ju inget eget att skriva om. Det är det faktum jag har att utgå ifrån. Men desto mer att läsa. Läsa både tidning och bok; jag funderar hur det kommer gå imorgon egentligen. När jag ska arbeta. Jag tror det kommer gå alldeles utmärkt. Men jag skjuter fortfarande framför mig det faktum att jag borde skriva något. I alla fall är jag väldigt trött på att skriva om mig själv. Kanske att jag skulle ha en karaktär. Kasper kanske. Och sedan en scen som tar sin utgångspunkt i att han egentligen sover. En tätbevuxen skog kanske. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Men det gör kanske heller inget. Jag får väl testa mig fram och se vad som funkar. För man kan inte skynda fram bra litteratur; det kan bara provas fram. Men jag kan undra varför det inte kommer några tjejer hit. Har jag bara haft otur? Just nu kan jag nog inte tänka på något annat än arbetet dock. Arbete, arbete och arbete. Det är som det blir hela ens liv till slut. Men jag har väl ett liv utanför arbetet också? Jag tror det. Något jag försöker skriva om. Med ord som börja förlora sin mening. Jag vet inte längre vad skrivandet har för mening. Har det någon mening? Någon mening borde det väl ha? Annars hade jag väl inte suttit ner och skrivit flera meningar per dag. Men att jag inte har något skrivande som jag vet är mitt eget vet jag är ett problem. Men som det är just nu vet jag inte hur jag ska lösa det. Jag antar att jag får läsa och läsa och förhoppningsvis hitta något att skriva om eftersom…

Idag började dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och valde att titta på när UFOsxm spelade moddat minecraft. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen med sparrissmak och spelade lite minecraft innan det var dags att gå till jobbet. Väl på bussen var det lagom mycket folk och en gammal tant som pratade mycket klev på. Någon frågade om hon fick sitta bredvid mig och jag sa att det gick bra. Bussturen gick fort och snart var jag på jobbet. Där en person satt som jag pratat om förut men som jag inte har så jättebra relation till. Det gick bra just då i alla fall och hon sa att Patrik satt i telefonsamtal så jag fick vänta lite med att byta om tills han var färdig. När han hade pratat färdigt kunde jag byta om och efter att jag bytt om kunde vi börja arbeta. Vi skulle kratta idag och vi skulle kratta mycket. Så pass mycket att det blev övermycket. Men det blev aldrig för mycket sen att lägga i säckarna när det alltid fanns något sätt att trycka ihop dem mer. De hade tydligen krattat löv på förmiddagen också för vid garaget stod sex säckar till. Så när vi kom med våra två säckar knökfulla med löv så blev det åtta säckar. Efter jobbet gjorde vi inte mycket. Jag spelade lite Bloons td 6 men inte för mycket eftersom jag visste hur beroende jag kunde bli av det spelet. Efter ett tag var det dags att byta om igen. Jag nämnde att jag funderade på att ta ledigt när Ung Vänster har sin veckokurs och när Musikhjälpen är. Jag tror det gick bra för Patrik men jag var osäker. Jag ringde mamma och frågade om jag kunde komma till henne idag och hon sa att hon skulle promenera med hunden Bella till mitt jobb. Så jag började gå någon gång vid halv tre, hann gå över bron innan jag mötte mamma och hunden Bella ungefär halvvägs hem till henne. Hunden blev jätteglad att se mig och hoppade upp och ner, upp och ner. Vi gick tillbaka till arbetslokalen så att mamma fick se var jag jobbade någonstans samtidigt som mina arbetskamrater fick träffa hunden Bella. Vi var där bara en liten stund innan det var dags att gå tillbaka igen. Och när vi väl kom hem till mamma så var maten i princip redan färdig. Jag hann sätta på tv som sände något om Kristdemokraternas riksting. Ebba-Bush Tor stod och pratade. Innan hade jag sett någon om SVT bakom kulisserna men bytte när det skulle bli Så ska det låta på SVT 1. Till mat åt vi potatis, brunsås, kött, egengjorda köttbullar och köttfärspaj. Till det serverades det gelé och lingonsylt. Mycket gott, helt enkelt! Mamma ville se något annat program som hade sänt i Kunskapskanalen och som hon spolade tillbaka för att kunna se. Det var något om Warszawa och hur det hade sett ut när det var sönderbombat. Jag kommer inte ihåg så jättemycket av programmet men jag har ju varit på resa till Warszawa så jag kommer ju ihåg lite hur det såg ut där när vi var där. Jag blandade lite ihop med resan till Warszawa med resan till Krakow som vi gjorde på högstadiet och som var ett förintelseprojekt. Warszawa drabbades ju dock också av Hitler och tog ett tag att bygga upp. Så var det med många städer under Andra Världskriget. Till efterrätt åt vi glass och drack pulverkaffe. När programmet hade tagit slut och vi hade sett på tillbakaspolad Rapport också så sändes gudstjänst. Det ville tydligen inte mamma se så hon spolade tillbaka till ännu ett program på Kunskapskanalen. Den här gången om Niagarfallen. Jag orkade inte dock se hela utan ville att vi skulle gå någon gång under halva programmet. Hunden Bella behövde dessutom kissa och bajsa. Bajsa gjorde hon dock aldrig och någon gång träffade vi en annan hund som hon kände mycket väl. En hund som hon ofta brukade leka med. Det var lite speciellt att se de två hundarna leka så vilt. Man kände sig bara som en åskådare som skådar vad som sker i de två valparnas lilla värld. I alla fall var hennes hund också väldigt sött och man fick klappa den också. Om jag minns rätt så träffade vi den hunden när vi gick från mitt jobb. Och efter det åkte vi till ICA knuten där jag handlade lite mjölk, Coca cola, Mer pärondricka och choklad. Efter det gjorde vi inte så mycket mer utan jag fick skjuts hem. Och nu skulle jag vilja prata om något annat. Nämligen hur trött jag är på att vara beroende av andra för att ta mig någonstans till exempel. Så kände jag när jag fick skjuts av mamma hem. Men det ska, som tur är, inte ske många gånger till nu. Utan på onsdag ska jag ta buss hem direkt eftersom jag ska ha journalistmöte på kvällen sen. Kanske att jag kan vara hos mamma lite på fredagen sen men det får jag ta då. Nu vill jag bara tänka på mig. Och kort efter att jag kom hem så gick strömmen i hela lägenheten. Jag frågade personalen på sms vad det handlade om och de svarade att de bara skulle göra något med en propp eller liknande. Så jag väntade tills strömmen gick på igen, tände till och med ett ljus och funderade om jag skulle läsa tidningen Skriva i alla fall; då har jag i alla fall något att göra, tänkte jag. Nu när personalen kom ikväll så kom någon annan än jag hade tänkt skulle komma. Jag hade trott att Martin eller Magnus eller Marie skulle komma. Men istället kom en tjej. Jag vet inte om jag känner henne tillräckligt bra. Men det är en frisk fläkt från de gamla gummor och gubbar som annars brukar komma hit. Kontrollera och förstöra. Kanske lite, lite döda. Nej men vad är det du säger Rasmus? Inte skulle väl personalen döda? Inte ens i hemlighet? Jag är beredd att ändra uppfattning i den frågan trotts allt. Kanske hon är min räddare. Kanske hon är en person som jag skulle kunna lära känna lite mer. Jag vet inte hur, men på något sätt borde det väl gå? Allt annat än samma gamla vanliga går bra. Jag börjar bli så trött på alla gamla gubbar och gummor som kommer hit och som vill kontrollera mitt liv. Jag vill kontrollera mitt eget liv, tack! Och imorgon ska vi psykiatrin. Jag undrar hur det kommer gå. Det har brukat gå bra alla andra gånger jag gått dit så varför skulle det inte gå bra nu? Jag tänker att personalen som följer med mig inte för mycket får påverka hur jag mår, för då kanske jag hamnar på akutpsyk igen. Det känns så skört. Men samtidigt; det är ju mitt liv det handlar om. Inget kan väl vara viktigare än mitt liv? Och samtidigt måste jag ha något att skriva om. Men samtidigt vill jag läsa lite mer; lite tidningen Skriva och lite av boken Medan giftet sprider sig. Jag tror jag återkommer när jag gjort det. Till dess har jag filmen Doctor Strange och filmen First man på HBO max att se på. Och på Disney plus? Har jag något att se där? Serien Loki är ju över och jag funderar på om jag ska se sista avsnittet av Wandavision också. Men jag tänker väl att det inte är någon idé att dra ut på det utan det är väl lika bra att kasta sig in i den serien. Förutom den serien så har jag serien She-hulk och Moon knight att se på. Moon knight är intressantast i mitt fall. Jag tycker om när man utforskar vad som är verkligt eller inte. Dröm och verklighet. Galenskap och saker som tycks galna. Jag har nog inte så mycket mer att skriva nu. Jag kan heller inte komma på vad jag ska skriva utan att ha läst tidningen Skriva och boken Medan giftet sprider sig. Jag får helt avvakta. Avvakta tills jag läst. För jag har inget mer att skriva. Inga ord att säga. Jag börjar bli så trött på språket och vad jag gör av det. Jag hade önskat att det fanns ett enklare sätt att skriva. Ett sätt som hade passat mig. För hur länge sen var det inte sen jag gick en skrivarutbildning i Brunnsvik? Tio år? Och sen dess hinner det hända mycket. Men ”han hade varit fången i den här skogen i sju långa år”. Jag måste experimentera med orden. Skriva något nytt. Alltid skriva något nytt. Bara på det sättet kommer jag någonstans i skrivandet. Och bara på det sättet försäkrar jag mig om att jag har något skrivet när jag dör…

WordPress undrar vilken del av min rutin som jag försöker att alltid hoppa över om jag kan. Jag måste väl erkänna då att jag inte lagar lunch. Inte längre då. På sin höjd så gör jag Varma koppen innan jag går till jobbet. Vilket jag tycker räcker för en arbetsdag. Så det borde väl vara bra va?