Månad: november 2023

Dagboksanteckning den 6/11 – 2023

Idag har varit en lång dag. Idag började jag dagen med att gå upp på morgonen, göra mig ett par Runda björnen-mackor och pulverkaffe. Tittade på när UFOsxm spelade moddat minecraft tillsammans med Chriswhippit och gjorde mig en Varma koppen med potatis och purjolökssmak innan det var dags att gå till bussen. Jag trodde inte att jag skulle hinna se färdigt UFOsxms video men jag hade gått om tid. Kanske inte så mycket att spela minecraft men likväl att ta mig till bussen. Och ta mig till bussen gjorde jag. Men först behövde jag kolla så dörren var låst. Jag tror jag har någon OCD eller något liknande när det kommer till att kontrollera att dörren är låst. I alla fall gjorde jag det och när jag hade gjort det ett antal gånger så gick jag äntligen till bussen. Vid busstationen stod några fler personer. Och fler personer skulle stiga på allt eftersom ju närmare vi kom busstationen. Det var till och med några som fick stå upp men det slapp i alla fall jag göra. En piercad kvinna med barnvagn verkade ha jättekrångligt att komma ombord bussen med både barnvagnen och något man höll i handen. Jag tyckte också att jag fick syn på Johanna Börefelt på bussen mot Harg. Väl på jobbet så bytte jag om och sen var det dags att jobba. Jag tyckte att vår arbetshandledare sa att de redan hade krattat en del men att vi skulle kolla ändå för att se om det fanns något att göra. Så vi tog några krattor och några plastpåsar och gick för att kratta. En grej som en av brukarna undrade var ”hur går det med journalistiken?”. Jag blev lite paff i början. Alltså jag visste inte vad jag skulle svara på frågan. Jag hade inte tänkt på journalistik på länge. Men jag svarade att jag inte visste vad jag skulle svara. Jag hade pratat med Niclas på ABF men vi behövde ju fortfarande en grupp som kunde bilda studiecirkeln. Men jag har ju insett nu så här efteråt att jag måste tänka på journalistiken. Det måste uppta alla mina vakna timmar. Det är ett måste att jag tänker på det här för om jag inte gör det så börjar en annan tänka det åt mig och denna person kanske inte har så snälla syften att göra det. Så kändes det i alla fall som hon hade när hon pratade med mig om det. Att hon bara ville söka upp en konflikt. Jag har jättesvårt att veta vad jag ska göra under dessa situationer. För det mesta blir jag väl bara paralyserad och handlingsförlamad. Vet inte vad jag ska göra. Eller vad jag får göra. Just där och då skulle vi i alla fall kratta och vi krattade mycket. Vi prövade också lövblåsen och det var Patrik som gick runt med lövblåsen. Efter ett tag valde han dock att ge upp med lövblåsen och vi började kratta istället. Samla ihop i högar. Så mycket löv som vi krattade ihop. Att det kändes som det var det enda man skulle drömma om inatt och så. I alla fall så valde vi att sluta för dagen med att låta högarna ligga på marken som de var. De skulle väl lägga i högarna i plastpåsar imorgon istället. Samtidigt kunde jag inte sluta tänka på den där frågan hon hade ställt om ”hur det gick med journalistiken”. Det fick mig att fundera om jag måste fundera på det hela tiden. För det orkar jag inte. Jag orkar inte tänka på vad andra tänker om journalistiken åt mig. Den energin finns helt enkelt inte. Men så klart måste man skriva om det händer något. Men vem säger att det måste vara jag? Varför ska det hela tiden vara jag som skriver om hemska saker? När jobbet var klart så bytte vi i alla fall om och jag ringde mamma. Men hon var fortfarande lite förkyld så det var nog bättre om jag åkte hem tyckte vi. Jag gick till ICA knuten och handlade lite mjölk, Coca cola, Mer pärondricka och choklad. Bussen hem var lugn och nästan ingen som var ombord. Bussen mot Brandholmen var jag ensam på till en början men sen klev några på eftersom. Jag har jättesvårt att säga vad jag ska tycka om journalistik. Det fanns en tid jag trodde att journalistik skulle vara lätt och man bara behövde göra vissa lätta saker för att hålla på med journalistik. Men journalistik är allt annat än lätt. Man sitter och tittar på om det händer något på polisens hemsida. Ibland behöver man till och med ringa polisen för att kolla upp en sak som man inte riktigt har förstått. Vissa försöker närma sig journalistiken men springer livrädda därifrån när de upptäcker vad det är. För det är trafikolyckor, misshandel, hot och rena mord. Jag vet inte hur jag ska orka själv med det här. Jag måste på något sätt tänka på något annat. Göra något annat. Har jag inte en hel del att läsa av tidningen Skriva till exempel? Och har jag inte börjat läsa Atefeh Sebdanis bok Min hand i min också? Det har jag ju. Och det är ju en ren njutning. Jag behöver inte veta vad jag skriver själv eftersom det kommer automatiskt till mig. Men jag hade ju påbörjat något igår när jag skrev till den där bildtävlingen i tidningen Skriva. Vad var det jag hade skrivit? ” Det här var ingen skog. Det var ett fängelse. Och han hade varit fångad i den i sju långa år.”? Jag tror jag får börja där. Jag tror inte att jag kan börja någon annanstans i alla fall. En sak kan man säga om skrivandet i alla fall och det är att det är föränderligt. Så föränderligt. Att ingenting är säkert och ingenting är heller som det brukar vara. Hela tiden händer det något nytt. Och det är också så det ska vara. Så nu får jag ta sätta mig ner och skriva något nytt eller något som är väldigt annorlunda. Något som jag tycker om och som jag tänker att andra vill läsa. Vad vill andra läsa om mig tro? Det är den eviga frågan. Och jag har inget bra svar på den. Jag gör bara små försök att skriva något läsbart som jag kan tänka mig att andra vill läsa också får det vara bra med det. Men är det bra med det då? Jag vet inte riktigt. Det börjar bli lite mycket text nu och jag orkar väl inte tänka på skrivandet egentligen. Helst hade jag väl spelat minecraft vilket jag också gjort. Jag har mineat obsidian och grävt ut ett stort underjordiskt utrymme där det ska spawna slimes. Jag är långt ifrån färdig och medan jag grävde så kom en annan och började minea obsidian. Vilket kändes lite konstigt eftersom det ju var mitt hem. Men den här personen försvann efter ett tag. Men så tillbaka till skrivandet. Hur ska det gå? Jag vet inte. Jag önskar jag hade något rakt svar på det men jag har inte det. Samma sak gäller journalistiken. Jag kan inte hantera när någon frågar ”hur går det med journalistiken?”. Jag blir alldeles vild av mig och vet inte var jag ska ta vägen. Men nog ska jag ta hand om journalistiken? Någon gång kanske jag ska göra det. Kanske inte idag. Kanske inte imorgon. Men någon dag ska jag göra det. När jag orkar. Vilket inte är många dagar för tillfället. Jag hade bara önskat att jag hade orkat lite mer. Jag hade bara önskat att jag fick energi från något. Vad som helst. Så att jag slipper att tänka på skrivandet. Så att jag slipper tänka på journalistiken. Död och elände. Min hjärna orkar bara med så mycket. Men någonstans kommer en gräns att gå. Då kommer jag stänga ner. Det är förhoppningsvis inte idag. Förhoppningsvis inte imorgon. Och förhoppningsvis inte någon annan dag heller. Nej nu ska vi tänka positivt. Att inget hemskt händer. Att allt bara kommer bli bra…

Recension: The nun 2

Jag fick lov att se om The nun 2-filmen. Det fanns så mycket jag inte skrivit om. I början till exempel får vi följa när en liten pojke förbereder någon slags gudstjänst. Scenen börjar med att pojken spelar fotboll. Han ska hämta vinet och ställer trappan på ett visst sätt för att nå upp till vinet. Gudstjänsten äger rum och gästerna får äta den här kakan och det här vinet som ska föreställa Jesus kött och blod. När gudstjänsten är över går pojken ner för att ställa tillbaka vinet igen och upptäcker att trappan med bollen står på ett speciellt sätt. När han ställt tillbaka vinet så rullar bollen tillbaka till honom och flaskan med vinet spricker och går sönder. Den lilla pojken springer till pastorn och säger att någon är där. De går ut till kyrksalen och till en början verkar allt vara lugnt. Men sen märker man att vattnet i fatet kokar och att en nuna står bakom fatet. Pastorn vrids och vänds på alla möjliga omöjliga vis och flyger sen upp i luften, börjar brinna och det är ungefär där som scenen slutar. Och filmen börjar. I nästa scen får vi följa Irene och en massa systrar som försöker putta på en bil så att den kan ta sig ur ett lerigt dike. Hon tar fram ett par plankor och säger åt dem att skjutsa dem under däcken som att bilen har något fäste att åka på. Efter det åker de alla i bakdelen av bilen. Filmen handlar mest om hur denna demon i form av en nunna kommit tillbaka. På en mängd platser så har både den ena och det andra dött på mer eller mindre dramatiska sätt. På ett ställe har en nunna skjutit sig själv, på ett annat hängt sig själv, på ett annat skurit halsen av sig med ett rakblad och på ett annat, som också är det fall Irene ska undersöka, har en präst satts i eld. Vi får följa en internatskola som till en början verkar lugn. Vi får också följa en ny nunna som följer med Irene för att undersöka detta enorma mysterium. Under tidens gång händer saker som gör nunnan starkare och starkare. Jag har svårt att sätta ord på vad som hände men mycket ägde rum på den här internatskolan. Det är en slags vaktmästare som heter Maurice och som har tagit med sig den här demonen med sig. Det uppenbarar sig som ett upp och ner vänt kors på hans nacke. Samtidigt sprids historien om när en präst och en nunna tog sig till Sant Carta för att bemöta demonen. Prästen lever inte längre dock utan Irene och den nya nunnan får själva ge sig iväg för att lösa det här mysteriet. Samtidigt händer det saker på internatet. Både den ena och andra personen där och under både dessa tillfällen var nunnan närvarande. De två nunnorna undersöker platsen där den här prästen bränts ihjäl. Irene stöter på den här lilla killen som var med när prästen brändes ihjäl och ger henne ett kors med någon symbol på. De springer dock iväg och Irene försöker följa efter dem. Det slutar med att hon hamnar vid ett tidningsställ. Efter ett tag börjar luften blåsa och sidorna på tidningarna att vändas. Man får någon konstig bild av att någon tittar på en tills det bildats någon slags gestalt av tidningsbilderna som mycket liknar nunnans. Efter ett tag uppenbarar sig nunnan och Irene får en uppenbarelse om att hon måste leta reda på ett par ögon. Hon gör det men först rådfrågar de en präst som kan väldigt mycket om ämnet om av vad de ska göra härnäst och det är han som tipsar om de här ögonen som ska finnas någonstans på det här internatet som Maurice är på. När nunnorna kommer tillbaka till internatskolan så säger Irene åt Maurice att hålla sig borta från barnen eftersom det är han som tagit förbannelsen med sig. Till slut får de lov att kedja fast honom medan de letar efter ögonen som de hittar genom att en av dem lyser genom ett glasfönster som är färgat som en getöga och de gräver och hittar ögonen. Samtidigt hemsöker demonen, i form av en get, de andra barnen och de får lov att gömma sig för att inte bli upptäckta. Man tycker nästan lite synd om Maurice som först varit så snäll mot en av tjejerna där men som nu är helt besatt. Han försöker till och med skada en av tjejerna där. Det hela avslutas med att demonen får sina ögon men får en massa vin på sig som nunnorna ber för och därför blir kristi blod som demonen dör av. Jag vet inte om jag avslöjar för mycket av filmen nu men jag tycker den var för bra för att låta bli. I eftertexterna fick man en hint om att Conjuring-filmerna inte riktigt var slut än heller. Jag skulle ge den här filmen fem av fem möjliga. Så pass bra var filmen. Och man funderade många gånger hur något skulle kunna lösas. Saker gick sönder och saker höll på att gå helt åt pipsvängen tills att någon räddades och någon hittade en lösning på problemen. En mycket händelserik film, helt enkelt!

Finns det någon historisk händelse du minns?

WordPress undrar om det finns någon historisk händelse som jag minns. Och kommer att tänka på när det där flygplanet flög in i World trade center. Det var en historisk händelse som jag minns. Inte så mycket vad jag gjorde; mest själva händelsen som ägde rum just då. Jag kan inte ha varit gammal, bodde kanske i Nyköping. Så det var innan vi flyttade till Kättbo. Förresten så känns hela tiden som jag bodde i Kättbo som en historisk händelse i sig. Hur ska jag beskriva tiden jag bodde där? Hur ska jag börja minnas igen och kunna skriva ner om det jag fick vara med om där? Mycket av det som hände i Kättbo skedde i skymundan. Så när det kommer fram i ljuset så kanske det inte är vackert, men det är likväl verkligheten. Fem år bodde jag i Kättbo. Under den tiden hann det hända en massa saker, både dålig och bra, saker. Jag tänker att livet var som det brukade. Man hade sina motgångar och sina medgångar. Folk lämnade en och kom aldrig mer tillbaka. Så minns jag Kättbo. Skönt då att jag började en utbildning i naturguidning som jag kände att jag kunde vara mig själv i. Eller vänta lite; jag kände mig inte inkluderad i Naturguidesutbildningen heller. Det var inte förrän i Brunnsvik Ord som jag kände mig inkluderad. Och då var det redan försent. Då var skadan redan skedd. Det vi fick vara med i Brunnsvik var också en historisk händelse jag minns. Ska den också vara med i minnen jag har av historiska händelser som ägt rum?