Den motsträvige skogsmullen

Nu när jag fått höra att skolan ska flyttas vill jag inte att det går emot en medan jag ”vandrar” mig mot en lösning.

Men så är det med vandringar. Vi kanske möter på någon fors någon gång.

Den kanske är för bred att hoppa över, för djup för att inte kunna bli blöt.

Det är bara vår fantasi som hindrar oss från hur långt vi ska våga gå.

Jag kommer från skogen. Varifrån är inte viktigt just nu.

Jag tänker på resan jag gjort, den är ju inte slut än. Men just nu brusar en stor fors framför min väg.

Jag hör en skarp röst i bruset: ”vänd dig om!”

Jag stiger ut, kraften är stark, jag håller på att förlora greppet.

Men efter en stund,

som jag,

inte tänker på,

når jag till slut torra land.

Nu står jag ensam, på okänd mark.

Var ska jag nu?

…

Ibland vill jag bara springa ut i skogen.

Anledningarna är nog många men det är vardags-stressen jag tänker på.

Jag vill springa ut för att jag inte kunde det förut. Väggar och måsten hindrar mig!

Nu kunde jag springa ut. Det kunde jag även förr. Men jag mötte endast ensamheten.

Jag visste inte, hur jag skulle uttrycka mina känslor, som jag då, kände.

Jag har nästan alltid mött motstånd någonstans. Det har nästan aldrig varit enkelt att göra något.

Ett exempel är; att skriva en bok utan att veta hur man ska skriva den. Speciellt,

när de karga,

kala

väggarna hindrar en från att se vilken horisont vi har.

Det är utsikterna jag vill ha och jobba med.

Jag vill inte tillbaka till väggarnas land!

Vi, måste få vara vi, i vår rätta miljö! Utsikternas miljö!

Hjälp oss i den kampen!

På tal om hjälp. Vem kan och borde hjälpa en människa? Vem borde låta någon eller något få blomma ut? ”Det är Det som är frågan?”