Om man vill prova sin egen dödlighet så kan man rymma hemifrån. Det gjorde jag i högstadiet. Men vad betydde det rent konkret? Vad fick mig att göra det? Det är frågor som än idag gäckar mig. Jag kan inte påstå att jag har något bra svar på de frågorna. Men jag har några minnen från den här promenaden som blev lite längre än jag hade tänkt mig. Minnet är från en bäck som jag inte kunde komma över. Jag försökte bygga en bro med smala pinnar men hur mycket jag än försökte så lyckades jag inte. Till slut hittade jag några riktigt rejäla pinnar och kunde gå över. Men borde jag ha vänt redan där? Förmodligen. Men det är ju lätt att vara efterklok. Det kortet är taget på den väg jag gick för att börja rymma hemifrån. Den gick förbi ett gult hus och ett kalhygge. Men vad betydde det rent konkret att jag rymde hemifrån? Jag vill inte tänka att jag gjorde det med vilje egentligen. Och när jag hade gått för långt och polisen hade hämtat mig skämdes jag jättemycket. Mina kompisar hade sagt att jag hade varit alldeles vit i ansiktet. Och jag själv kunde känna hur allt blod lämnade mitt ansikte. Kättbo. Som jag en gång bodde i. Jag har varit med om så många olika saker i den byn. Men samtidigt var det bara en del av mitt liv. Jag kan sakna den byn med sina många villor och platser att vara på…