WordPress undrar om mitt liv är vad jag föreställde mig för ett år sedan. Och det kan jag nog säga att det kan jag inte påstå. Men förmodligen jobbade jag på Spindelplan redan då. Jag kan undra hur de har det på Tonys pizza. Jag får varken tänka eller prata om det stället. Så därför tänker och pratar jag om det stället. Om hur jag diskade plåtar och vek kartonger. Om hur jag verkligen gjorde någonting. Meningsfullt. Och inte var det så att det fanns för lite jobb som någon sa; det fanns ju hur många plåtar att diska som helst. Nej den här personen ville bara bli av med mig. Det var så det var. Och det irriterar mig något oerhört att hon lyckades med det. Det får mig att vilja banka huvudet i väggen eller liknande. Men jag låter bli för jag har en personlig intrigitet. Och jag vill inte verka som ett psykfall. Men imorgon funderar jag i alla fall på att sjukskriva mig i alla fall för måndagen. För jag har så mycket jag behöver göra, rent mentalt, för att kunna ställa in mitt liv på arbete…

WordPress undrar vilka färdigheter eller lärdomar jag har lärt mig den senaste tiden. Kanske att skriva? Är inte det något man alltid kan lära sig mer av? Det känns inte som jag har något jättesnyggt svar på den frågan och jag hoppas ingen blev besviken för att jag sa ”skriva” men jag tycker verkligen att det är en färdighet som aldrig kan bli klar med. Man kan ju försöka men det kommer alltid finnas något mer att skriva om. Så hur går det med mitt eget skrivande då? Jag har ju varit så uppfylld av att göra de här uppgifterna som man får göra i WordPress att mitt eget skrivande har hamnat lite i skymundan. Om jag ska vara ärlig så har jag inte vågat öppna vissa dokument. Jag blir så trött på mig själv. Att jag alltid gör samma misstag om och om igen. Men nu får det vara slut med det. Nu får jag faktiskt se till att göra något. Komma någonstans. Annars kommer jag fortsätta gnata på i samma punkt år ut och år in och det är ju inge bra. På tal om år så har det ju gått flera år nu sen jag gick en skrivarutbildning i över huvud taget. Tiden förändras men inte jag. Jag är samma person som jag var för tio år sen. Eller då bodde jag i å för sig hos mamma. Förresten har jag haft några drömmar där jag bott hos mamma. Det var trångt och stökigt. Inget liv som jag skulle vilja leva. Så det var en mardröm. Men det behöver inte vara några döda personer eller skadade personer för att det ska bli en mardröm. Det räcker om det är trångt och stökigt. Men annars då? Vad har jag drömt om annars? Väldigt ofta att jag varit på läger på väldigt otillgängliga ställen. På vissa ställen finns det en stor fors och på andra en tätbevuxen skog. Jag vill slå ett slag för den tätbevuxna skogen; hur viktig den är för en väl fungerande dröm. Den döljer något och är naturlig. Känns på något sätt mycket ursprunglig. Som något som indianerna hade kunnat drömma om. Eller några andra personer, vilka personer som helst. Det viktiga är väl att man inte undviker den tätbevuxna skogen när den väl uppträder utan att man omfamnar och välkomnar den. Eller kanske inte välkomnar den men i alla fall accepterar den. Det kan vara ett stort steg bara det. Också kanske man känner sig lite vilse i skogen också? Då blir det ännu svårare att acceptera den tätbevuxna skogen. Men det är i min morfars skog. Där är man aldrig vilse. Däremot så äger vi inte längre någon skog, något hus eller någon mark i Bonäs. Så om jag vill skriva något så har jag enbart minnen att gå på. Jag har några bilder men de är inte tagna på det som jag vill skriva om. Jag har några bilder på det som jag vill skriva om. Den tätbevuxna skogen. Den vilda naturen. Den orörda naturen. Det finns så många namn som man kan ge en tätbevuxen skog. Men mina minnen börjar bli allt suddigare och fragmatiska. I alla fall när det kommer till att minnas så traumatiska saker som farmors bortgång eller min morfars bortgång eller min mormors bortgång. Då tänker jag mig att en dröm om en tätbevuxen skog är som en tröst för en brusten själ. Så länge sen som jag gick en skola som hette Brunnsvik. Tror jag inte någon har upplevt som jag. Men det börjar bli lite uttjatat. Jag måste kunna skriva om något annat. Som vad jag gjorde i helgen till exempel. I helgen tittade jag på Musikhjälpen. Och nu är den slut…

WordPress undrar vilka städer som jag skulle vilja besöka. Få se jag har en lista här; New York, Barcelona, Madrid, London, Zimbabwe, Japan, Nya Zeeland. Jag får nästan lov att kolla upp en karta för att se vad alla dessa städer ligger men det ligger olika anledningar bakom att jag vill besöka dessa städer också. Madrid till exempel för att jag vill träna min spanska. Och Zimbabwe vill jag besöka för att jag alltid har velat åka till Afrika. Nya Zeeland vet jag inte riktigt om jag vill besöka. Det kan hända att jag blandar ihop den med Nya Guinea. I alla fall. Det finns många ställen som jag vill besöka. Jag trodde att jag var rätt berest redan. Men tydligen inte. Man kan alltid resa mer. Kanske inte alltid flyg då eftersom det är skadligt för miljön. Frågan är bara hur man ska ta sig fram med tåg om man till exempel ska till Japan. Det måste bli så extremt många byten att man inte skulle kunna ta in alla byten man skulle göra. Så kanske man kan flyga ändå. Kanske man kan göra ett undantag. Jag skulle dock tycka det vore mycket kul om jag kunde flyga till en så exotisk plats som Nya Guinea. Det skulle va en upplevelse som jag skulle kunna leva på länge…

WordPress vill att jag berättar om en sak som jag hoppas att folk säger om mig. En grej som jag nog hade hoppats att folk säger om mig är väl att jag är envis. Men inte dryg eller tjatig. Det är en fin balansgång det där. Antingen är man ondskefull och älskad av alla eller så är man snäll och woke eller flummig. Att vara vänster har plötsligt blivit så mycket svårare. Men jag gör mitt bästa. En grej som jag nog inte vill att folk säger om mig är att jag är vänster. Jag hade nog velat att folk sagt andra saker om mig som att jag skriver om drömmar eller i alla fall försöker skriva om drömmar. Jag skriver inte flera sidor per dag. Jag skriver inte ens en sida per dag. Men det jag skriver är nog tycker jag. I alla fall för de som läser mina texter. Och det vet jag att många av mina vänner på Facebook gör. Det kan jag se på statistiken. Men tillbaka till ämnet i alla fall. Jag hoppas att jag blir den person som folk mindes skrev mycket. Annars kan det kvitta vad de minns mig som. Det spelar ändå ingen roll i det långa loppet!

WordPress vill att jag berättar om min första dag på något – skola, jobb, som förälder etc. Någon förälder är jag inte. Däremot har jag jobbat på Tonys pizza. Men det är inte det jag vill skriva om. Det jag vill skriva om är min första dag på Brunnsviks Folkhögskola. Jag kan komma ihåg att jag gick upp tidigt för att ta bussen till Brunnsvik. Eller bussarna; det var många byten för att ta sig till sin slutdestination. Men i slutändan kom man ändå fram dit man skulle. Jag vet inte vad mer det finns att skriva om detta ställe som blivit så söndertjatat att folk börjat tröttna på det…