WordPress undrar vad jag kan göra mindre av. Och mitt svar på det är väl att jag kan arbeta mindre. Men det ska jag ju göra nästa vecka. När jag bara ska sitta inne och titta på Musikhjälpen. Men jag undrar hur det kommer gå när jag ska bowla imorgon. Jag ska väl gå upp någon gång runt niotiden för att hinna till Rosvalla till halv elva-tiden. Annars vet jag inte riktigt vad jag kan göra mindre av. Kanske vara inne på sociala medier? Vilket känns lättare sagt än gjort…

Akt 1

Silent running– Mike and the mechanics

Speed of sound– Coldplay

Talk– Coldplay

Toto medley

(Anna, Stop loving you, Hollyanna, Pamela, I´ll suply the love,)

Mumford and sons medley ?

Mike and the mechanics medly

(All I need is a miracle, Nobody´s knows, Another cup of coffe, Knobody´s perfect, Get up, Take the reins)

Akt 2

Genesis medley

(Jesus he knows me, Driving the last spike, I can´t dance, Tell me why, Living forever, No son of mine)

The Alan Parssons medly

(Sirius-instrumental, Eye in the sky, Some other time, Old and wise, Silance and I, Don´t answer me, What goes up…, Days are numbers-The Traveller)

Mellanspel, The Alan Parssons Project- Hawkeye

Way of the world– Genesis

Goin home– Toto

Hangin by a thread– Mike and the mechanics

Den motsträvige skogsmullen

Nu när jag fått höra att skolan ska flyttas vill jag inte att det går emot en medan jag ”vandrar” mig mot en lösning.

Men så är det med vandringar. Vi kanske möter på någon fors någon gång.

Den kanske är för bred att hoppa över, för djup för att inte kunna bli blöt.

Det är bara vår fantasi som hindrar oss från hur långt vi ska våga gå.

Jag kommer från skogen. Varifrån är inte viktigt just nu.

Jag tänker på resan jag gjort, den är ju inte slut än. Men just nu brusar en stor fors framför min väg.

Jag hör en skarp röst i bruset: ”vänd dig om!”

Jag stiger ut, kraften är stark, jag håller på att förlora greppet.

Men efter en stund,

som jag,

inte tänker på,

når jag till slut torra land.

Nu står jag ensam, på okänd mark.

Var ska jag nu?

…

Ibland vill jag bara springa ut i skogen.

Anledningarna är nog många men det är vardags-stressen jag tänker på.

Jag vill springa ut för att jag inte kunde det förut. Väggar och måsten hindrar mig!

Nu kunde jag springa ut. Det kunde jag även förr. Men jag mötte endast ensamheten.

Jag visste inte, hur jag skulle uttrycka mina känslor, som jag då, kände.

Jag har nästan alltid mött motstånd någonstans. Det har nästan aldrig varit enkelt att göra något.

Ett exempel är; att skriva en bok utan att veta hur man ska skriva den. Speciellt,

när de karga,

kala

väggarna hindrar en från att se vilken horisont vi har.

Det är utsikterna jag vill ha och jobba med.

Jag vill inte tillbaka till väggarnas land!

Vi, måste få vara vi, i vår rätta miljö! Utsikternas miljö!

Hjälp oss i den kampen!

På tal om hjälp. Vem kan och borde hjälpa en människa? Vem borde låta någon eller något få blomma ut? ”Det är Det som är frågan?”

Om jag hade en vän, en sån, som jag

Så skulle vi leka var dag

Timme in och timme ut

Lekar utan slut

Om jag hade tid, tid för, mig själv

då skulle jag tänka, mig bort, ikväll

tänka på allt och alla i

min egen fantasi

Ref.

Då får jag ta mig tiden ikväll

Tänka på allt som gör dig så snäll

Se dig le i ett månljus nånstans

Akta dig så vi inte hamnar i trans!

Vers

Jag vill ju ej leva, i mörka rum

natt blir så hård, livet så tunt

utan din närhet, utan din vänskap

utan varandra, var tar det slut? Var börjar allting?

Finns det nån mening?

Finns det något ting?

Som ger oss närhet, som ger oss värme… till alla andra?

För varandra?

Stick

Jag hoppas då att du en dag ser, det jag ser

att i min fantasi finns både halm och ler

men bakom gömmer sig en värld

vad det är, det får du se, om du hänger me!

Vi kommer falla, vi kommer bli fulla

ner i fantasiernas värld, fulla av kunskaper och nya erfarenheter

Du kan väl dansa, du kan väl sjunga

om allt vi sett, och gjort en gång?

Fantiserar oss bort, som i en sång

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och tittade på medan UFOsxm spelade Fortnite. Ett spel som jag själv är nyfiken på och som jag funderar på att spela. Efter det gjorde jag en Varma koppen sparris och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen för att ta mig till jobbet. Den här gången var det inget stökigt ungdomsgäng på busshållplatsen. Faktum var att det inte var mycket folk alls som gick på bussen. Men desto mer klev på allt eftersom. Folk från alla möjliga länder. Och när jag klev på bussen till Spindelplan så var det också folk från en massa länder som klev på. Och när jag kom till jobbet så var det också en massa folk som skulle kliva av. Ensam blev jag inte förrän jag var halvvägs till jobbet. Vilket också är skönt. Jag är inte så tillfreds med ensamheten. Den skrämmer mig lite. Och jag är rädd vad den ska göra med mig. Men jag är nog ännu räddare för tystnaden. Det är nog därför som jag nästan alltid har ljud på i lägenheten. P3, P2, filmmusik och Genesis. Fast nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Utan hur jag hade det på jobbet. Så jag gick till jobbet och jag behövde inte byta om. Jag satt mest bara där. Det var så konstigt väder med regn så vi ville inte gå ut på någon promenad idag. Däremot gick de andra brukarna och fixade med tvätten. Jag spelade lite Bloons td 6 men annars visste jag inte vad jag skulle göra. Jag var där i max fyrtiofem minuter. Jag insåg att jag bara hade två arbetsdagar kvar det här året eftersom jag ska vara ledig hela nästa vecka. Men vi pratade lite om bowlingen som vi ska ha på måndag vid halv elva-tiden. Jag försökte ringa mamma men hon svarade inte och har inte ringt upp någon gång sen dess. Jag är dock inte orolig. Hon brukar vara dålig på att svara och ringa upp. Efter jobbet gick jag i alla fall till ICA knuten och handlade päron, mjölk, majskakor med pizzasmak, snacks, Coca cola, Mer pärondricka, sprödbakade torskfiléer, pajer, matlåda och choklad. Efter det tog jag bussen och på bussen satt det många tjejer. Jag blev nästan lite röd i ansiktet men sen var jag hemma och sen var det inte mer med det. Mer av vad då? Kan jag undra. Mer tjejer? Jag har inge bråttom att hitta någon att dela mitt liv med men jag hade väl helst inte varit ensam hela resten av livet. Men varför skulle jag vara det? Det finns så många som jag känner, som jag träffar, som jag kan vara med. Men vissa personer är så tråkiga. De bara kommer hit och så är det inget mer med det. Jag kanske bara är rädd för att bli ensam. Varför jag skulle bli det vet jag inte. Inget talar ju för att jag skulle bli ensam. Jag bor inte i ett hus i skogen och jag bor inte i en, rent allmänt, ödslig stad. Bara mina drömmar har sådana saker i sig. Men jag har ju inte skrivit om de här sakerna. Nu kanske är tid att ändra på det. Nu kanske är tid att faktiskt börja skriva igen. Skriva om det jag tänkt skriva om för flera år sen. Det finns inga ursäkter längre. Inga skäl till att inte skriva. Allt är upp till mig. Och bara mig…